lördag 31 januari 2009
Konstigt
Konststudenten Anna Odell låtsades vara självmordsbenägen och lurade psykakuten att lägga henne i spännbälte. Detta som en del i ett konstprojekt hon ska presentera i maj. Jag tycker det var crap. Men än mer crap tycker jag konstnärsetablissemangets sätt att förhålla sig till "verket" är. Jag tycker mig nosa upp en odör av feghet, pk-aktighet och orm (jag tycker deras argument slingrar sig så förbannat). Varför kan ingen svara på frågan: är detta bra konst? Jag för min del tycker att det är utmärkt dålig konst. Vilket jag kan argumentera för. Liksom jag kan vara kritisk mot projekt inom mitt eget skrå: det historiska forskningsfältet. Jag undrar om konst bara får vara kritisk mot omvärlden men aldrig kritisk mot sig själv.
fredag 30 januari 2009
Pladders 4
4 av mina favoritprogram på TV
På spåret
På spåret
Mia & Klara
That's 70s
4 saker jag gjorde igår
Babblade med Annika och åt upp en hel del av hennes pommes frites
Ringde fastighetsskötaren och sa att det luktar gammal källare under vår diskbänk
Skrev till ett förlag att nu jävlar ska dom få en apbra bok att tjäna pengar på
Hopp-och-skuttade med Sus till 75minuterspasset jag nästan sket på mig av förra gången
4 saker jag längtar till (efter)
P (förbjudet)
Choklad (förbjudet, åtminstone i 3 veckor till)
Sängen (dom jävlarna har inte levererat sängen jag beställde i början av december. ÄN!)
Att allt ska kännas bra
4 favoritrestauranger
Papa Grappa
Libanesen på gatuplanet på Regeringsgatan 33 där jag åt mezetallrik varje dag i ett år
En restaurang på ett slott i Skottland
Nu vet jag inga fler
4 saker på min önskelista
Färre komplikationer
En massagefåtölj
Renoveringsiver
Kärlek
4 personer jag utmanar
Soffy
Semira
Häxan surtant (visste inte om det var ok att länka?)
Susatan (du är välkommen att svara i gästboken, eller på fisboken om du vill att alla ska läsa;)
På spåret
På spåret
Mia & Klara
That's 70s
4 saker jag gjorde igår
Babblade med Annika och åt upp en hel del av hennes pommes frites
Ringde fastighetsskötaren och sa att det luktar gammal källare under vår diskbänk
Skrev till ett förlag att nu jävlar ska dom få en apbra bok att tjäna pengar på
Hopp-och-skuttade med Sus till 75minuterspasset jag nästan sket på mig av förra gången
4 saker jag längtar till (efter)
P (förbjudet)
Choklad (förbjudet, åtminstone i 3 veckor till)
Sängen (dom jävlarna har inte levererat sängen jag beställde i början av december. ÄN!)
Att allt ska kännas bra
4 favoritrestauranger
Papa Grappa
Libanesen på gatuplanet på Regeringsgatan 33 där jag åt mezetallrik varje dag i ett år
En restaurang på ett slott i Skottland
Nu vet jag inga fler
4 saker på min önskelista
Färre komplikationer
En massagefåtölj
Renoveringsiver
Kärlek
4 personer jag utmanar
Soffy
Semira
Häxan surtant (visste inte om det var ok att länka?)
Susatan (du är välkommen att svara i gästboken, eller på fisboken om du vill att alla ska läsa;)
måndag 26 januari 2009
lördag 24 januari 2009
Till Linis
Efter hundra år ungefär såg jag ditt inlägg. Varken din man eller er bil är skit. Steffe kuken däremot får man kalla skit enligt hans matte. Men tack för påminnelsen ;). Jag blev varse att jag nästan krockat båda de bilar jag har övningskört med. Er bil höll jag på att köra ner för ett stup. Igår försökte Susatan och M sig på nån slags övningskörningspepp. Dom tror att jag kommer älska att köra bil när jag väl börjar. Pyttsan. Jag kommer se det som ett straff och återigen som ett straff. Men livet ska inte vara roligt. Tydligen ska det bestå av utmaningar. Och alla vet ju att sånt är jobbigt och hemskt. Fast folk låtsas att dom älskar det. Utmaningarna alltså. Jag säger så här jag: jag hatar utmaningar men jag står mitt kast. Och då menar jag inte med liten boll.
torsdag 22 januari 2009
Skit
Var på friskis. Mot slutet av passet började det låta konstigt i magen. Kändes ont. Funderade på att släppa en fis under avslappningen men avstod då det inte kändes riktigt säkert. Väl uppe i omklädningsrummen smet jag in på första bästa toa. Satte mig. Inget papper. Upp igen, klämma åt, hålla in, huka och gå till nästa toa. Inget papper där heller. Sen bokstavligen sket jag i om det fanns papper eller inte på tredje toan. Där inne gjorde jag konst. Kan man kalla det. Men inget papper! Det var bara att acceptera otrevliga fakta och dra upp brallorna, gå ut och packa alla saker och cykla hem svettig och skitig. Längre än så blir det inte. Jag måste på toa.
onsdag 21 januari 2009
tisdag 20 januari 2009
CP
Imorn är det dax för ny tv-inspelning. Jag har fått ett skitäckligt munsår. Och jag har inte tvättat. Herpestanten i 90-talsmode tänker inte skämmas för nåt.
tisdag 13 januari 2009
söndag 11 januari 2009
Integritet
Ibland känner jag mig verkligen som en gammal tant. Som en sån som slår efter uprrörande beteenden med en liten hård handväska. Kanske inte så överraskande att Kjerstin Dellert har blivit min nya idol.
Nåja, som bloggare har jag funderat ett tag på var gränserna går mellan privat och offentligt. För tydlighetens skull: ni som har gett er tillkänna med kommentarer på den här bloggen, jag pratar inte om er. Det är oroande tendenser på nätet i stort jag spanar på.
För det första: oskicket att lägga upp bilder och filmer på andra på facebook och alla andra möjliga ställen. Jag har egentligen inte så jättemycket problem med att folk lägger upp bilder på mig. Det kanske rent av är bra för världen att se mitt riktiga jag som jag själv inte väljer att visa. Mitt riktiga jag beter sig tydligen så här: blundar, har mat i mun, ser skitnödig ut, dansar fult, vinkar uppspelt. Ja det finns ingen hejd på hur urskillningslöst osmickrande bilder folk har lagt upp på mig. Men vad händer med våra relationer när festens fuldans eller fulsång outas för alla som inte var där? Kittar det samman oss att omvärlden får se hur kul just vi hade? Eller kommer rädslan för kompispaparazzis hämma galenskaperna framöver?
För det andra: är bloggande en bra terapiform? I have no answer. Men jag värjer mig bestämt mot att man ska "skriva av sig" ångest på sin blogg. Helt enkelt för att jag tror att det gör mer skada än nytta. Jag tror tex inte att det är bra att inte veta vilka som tar del av ens svärta. Jag tror heller inte att det är bra att få kommentarer som man inte har bett om. Och till sist är det nog inte alltid bra för dem som läser om självskadebeteende, taskiga familjerelationer och annat sorgligt. Förr skrev man av sig i en dagbok. Reclaim the dagbok, säger jag. Inte bara för att jag värnar den mentala hälsan. Utan för att jag är en girig historiker som suktar efter beständiga källor.
Nåja, som bloggare har jag funderat ett tag på var gränserna går mellan privat och offentligt. För tydlighetens skull: ni som har gett er tillkänna med kommentarer på den här bloggen, jag pratar inte om er. Det är oroande tendenser på nätet i stort jag spanar på.
För det första: oskicket att lägga upp bilder och filmer på andra på facebook och alla andra möjliga ställen. Jag har egentligen inte så jättemycket problem med att folk lägger upp bilder på mig. Det kanske rent av är bra för världen att se mitt riktiga jag som jag själv inte väljer att visa. Mitt riktiga jag beter sig tydligen så här: blundar, har mat i mun, ser skitnödig ut, dansar fult, vinkar uppspelt. Ja det finns ingen hejd på hur urskillningslöst osmickrande bilder folk har lagt upp på mig. Men vad händer med våra relationer när festens fuldans eller fulsång outas för alla som inte var där? Kittar det samman oss att omvärlden får se hur kul just vi hade? Eller kommer rädslan för kompispaparazzis hämma galenskaperna framöver?
För det andra: är bloggande en bra terapiform? I have no answer. Men jag värjer mig bestämt mot att man ska "skriva av sig" ångest på sin blogg. Helt enkelt för att jag tror att det gör mer skada än nytta. Jag tror tex inte att det är bra att inte veta vilka som tar del av ens svärta. Jag tror heller inte att det är bra att få kommentarer som man inte har bett om. Och till sist är det nog inte alltid bra för dem som läser om självskadebeteende, taskiga familjerelationer och annat sorgligt. Förr skrev man av sig i en dagbok. Reclaim the dagbok, säger jag. Inte bara för att jag värnar den mentala hälsan. Utan för att jag är en girig historiker som suktar efter beständiga källor.
onsdag 7 januari 2009
Nya löften
Vet ni hur tråkigt det är att transkribera intervjuer? Att se färg torka är mer spännande. Ja, till och med lite curling på lokal-TV vore roligare nu. Nu har jag alltså så tråkigt att jag är i stånd att lova vad som helst inför framtiden. Så här kommer löftena som gäller för 2009.
1) Lära mig skillnad på gas och broms, på riktigt. Framstår plötsligen inte som så trist i skuggan av transkriptionsarbetet. Eftersom jag köpte en bil 2008 kan det vara på sin plats att jag provhåller ratten åtminstone.
2) Göra allt för att inte bli långvarigt sjuk. En nödvändig konsekvens av att jag inte kan bli sjukförsäkrad. Så vad göra?
a) fortsätta med mina icke särskilt principfasta principer, dvs sluta äta godis, men bara för en månad, sluta dricka läsk, men bara i en månad, äta enbart ekologiskt, men bara i en månad osv. De icke principfasta principerna är till för oss som tröttnar fort. Devisen att det alltid är bättre att göra nåt än inget rules.
b) träna 3 gånger i veckan. Det ska väl inte vara så svårt. I synnerhet inte om ett pass är yoga. Skitenkelt.
c) se mer komedi. Mia & Klara, Smack the pony och That's 70s kommer att förlänga mitt liv.
d) åka utomlands och lapa lite A-vitamin (eller vad det nu är i sol)
3) Införskaffa en ny hobby. I några år har den nya hobbyn varit dans. Jag har avverkat salsa, afrikanskt och orientaliskt. Jag kan inte dansa något av det. Dax för förnyelse. Nu funderar jag på om jag ska gå en kurs i kroki, keramik eller makramé. Vad önskar ni er i födelsedagspresenter gott folk?
4) Tapetsera och måla om i sovrummet. Det har dröjt ett år nu. Jag har skaffat mig en hennafläck på väggen ovanför sängen. Det var i hopp om att skynda på processen eftersom jag trodde att jag skulle skämmas av att det ser ut som jag har torkat en näve bajs på lättast åtkomliga ställe. Tydligen skäms jag inte för nåt.
5) Måla långsidorna på gäststugan. Att vara torpägare innebär ständigt lite jobb. Men man får inte ta ut sig. Kortsidorna målades 2007. Efter två års vila bör jag ha ork att ta itu med resten av huset.
Så där ja. Det är nog allt jag hinner med i år. Nu tycker jag att alla som läser bloggen bidrar med sina löften. Det verkar vara ett smart sätt att ta reda på vilka som läser ;)
1) Lära mig skillnad på gas och broms, på riktigt. Framstår plötsligen inte som så trist i skuggan av transkriptionsarbetet. Eftersom jag köpte en bil 2008 kan det vara på sin plats att jag provhåller ratten åtminstone.
2) Göra allt för att inte bli långvarigt sjuk. En nödvändig konsekvens av att jag inte kan bli sjukförsäkrad. Så vad göra?
a) fortsätta med mina icke särskilt principfasta principer, dvs sluta äta godis, men bara för en månad, sluta dricka läsk, men bara i en månad, äta enbart ekologiskt, men bara i en månad osv. De icke principfasta principerna är till för oss som tröttnar fort. Devisen att det alltid är bättre att göra nåt än inget rules.
b) träna 3 gånger i veckan. Det ska väl inte vara så svårt. I synnerhet inte om ett pass är yoga. Skitenkelt.
c) se mer komedi. Mia & Klara, Smack the pony och That's 70s kommer att förlänga mitt liv.
d) åka utomlands och lapa lite A-vitamin (eller vad det nu är i sol)
3) Införskaffa en ny hobby. I några år har den nya hobbyn varit dans. Jag har avverkat salsa, afrikanskt och orientaliskt. Jag kan inte dansa något av det. Dax för förnyelse. Nu funderar jag på om jag ska gå en kurs i kroki, keramik eller makramé. Vad önskar ni er i födelsedagspresenter gott folk?
4) Tapetsera och måla om i sovrummet. Det har dröjt ett år nu. Jag har skaffat mig en hennafläck på väggen ovanför sängen. Det var i hopp om att skynda på processen eftersom jag trodde att jag skulle skämmas av att det ser ut som jag har torkat en näve bajs på lättast åtkomliga ställe. Tydligen skäms jag inte för nåt.
5) Måla långsidorna på gäststugan. Att vara torpägare innebär ständigt lite jobb. Men man får inte ta ut sig. Kortsidorna målades 2007. Efter två års vila bör jag ha ork att ta itu med resten av huset.
Så där ja. Det är nog allt jag hinner med i år. Nu tycker jag att alla som läser bloggen bidrar med sina löften. Det verkar vara ett smart sätt att ta reda på vilka som läser ;)
måndag 5 januari 2009
Gamla löften
2008 avtackades på en lyckad fest i Fridas och Basens nya hus. Mycket mat, mycket kul och alldeles för mycket glass. Som jag fick spy upp. Och nu är det dax att följa upp hur det gick med förra årets nyårslöften.
1) Förfina mina afrikanska danssteg. Det blev det inget med. Kursen blev inställd. Men istället har jag lärt mig jucka åttor och gå som en kamel. Det skulle föreställa orientalisk dans. Som jag tappert försökte lära mig under hösten.
2) Åka till Berlin och uppträda på varitéteater. Det blev det inget med. Men jag har bjudit Fimpan på Elvis, Tina Turner, Björk, Tommy Nilsson och Jon Bon Jovi ett antal gånger under året. Den byn är dock för liten för mig. Så jag letade karaokehak i Dublin i förhoppning om vida berömmelse och för att imponera på mina stockholmska kollegor. Inget var öppet. Mission not completed. Jag får helt enkelt ta mig till Berlin i år.
3) Lära mig skillnad på gas och broms, på riktigt. Det blev det inget med. Faktum är att jag bara har övningsskört Steffe kuken en gång. Då fick Steffe nästan närkontakt med staketet. Dessvärre kvarstår alltså detta skittråkiga löfte även 2009. P.S. Steffe är en bil.
4) Åka till Italien med alla kompisarna. Det blev det inget med. Om man inte tänjer lite på definitionerna. Vilket är helt legitimt eftersom det var skottår. Därför är semester i Alperna med fotbollstokiga svenskar i vikingahjälmar ungefär detsamma som en italienresa med kompisar. Och vips så var det löftet uppfyllt!
5) Börja läsa böcker, inte glo, på tåget. Det blev av! Tack bokcirkeln!
1) Förfina mina afrikanska danssteg. Det blev det inget med. Kursen blev inställd. Men istället har jag lärt mig jucka åttor och gå som en kamel. Det skulle föreställa orientalisk dans. Som jag tappert försökte lära mig under hösten.
2) Åka till Berlin och uppträda på varitéteater. Det blev det inget med. Men jag har bjudit Fimpan på Elvis, Tina Turner, Björk, Tommy Nilsson och Jon Bon Jovi ett antal gånger under året. Den byn är dock för liten för mig. Så jag letade karaokehak i Dublin i förhoppning om vida berömmelse och för att imponera på mina stockholmska kollegor. Inget var öppet. Mission not completed. Jag får helt enkelt ta mig till Berlin i år.
3) Lära mig skillnad på gas och broms, på riktigt. Det blev det inget med. Faktum är att jag bara har övningsskört Steffe kuken en gång. Då fick Steffe nästan närkontakt med staketet. Dessvärre kvarstår alltså detta skittråkiga löfte även 2009. P.S. Steffe är en bil.
4) Åka till Italien med alla kompisarna. Det blev det inget med. Om man inte tänjer lite på definitionerna. Vilket är helt legitimt eftersom det var skottår. Därför är semester i Alperna med fotbollstokiga svenskar i vikingahjälmar ungefär detsamma som en italienresa med kompisar. Och vips så var det löftet uppfyllt!
5) Börja läsa böcker, inte glo, på tåget. Det blev av! Tack bokcirkeln!
Sjukt
Jag anser mig som ganska frisk. Jag känner mig inte ett dugg sjuk faktiskt. Därför är det inte så lite provocerande när Handelsbanken Liv påstår att jag är just sjuk. Eller åtminstone inte tillräckligt frisk för att teckna en sjukförsäkring. En sån kunde vara bra att ha, tänkte jag, om jag skulle bli sjuk, vilket jag nog inte blir, eftersom nötkärnan, that's me på ett ungefär. En sån kan också vara bra att ha om man som jag till största del försörjer sig på obeskattade pengar. Betalar man inte skatt får man inte återbäring i form av sjukpenning, föräldraförsäkring, pension och annat som vi har att tacka välfärdsstaten för. Det är en enkel och rättvis ekvation.
Nu har jag råkat hamna utanför ekvationen. Då återstår den privata försäkringsmarknaden som tydligen bygger på mycket krångligare principer än välfärdsstatens. På den privata marknaden räcker det inte med att betala för att få vara med. På den privata marknaden krävs inträdesprov. Det kallas hälsodeklaration. Skitmånga papper med tråkiga frågor om hur många sjukdagar man har haft senaste året, vad man väger, när man besökte en läkare eller nån annan hälsoexpert sist osv. Som vän av ordning och ovänn av ljug svarade jag sanningenligt att jag hade besökt en kiropraktor hösten 2007. Jag fyllde till och med i att jag rökte fastän jag bestämt mig för att sluta veckan därpå. Rökningen var dock inget som Handelsbanken Liv hade något emot. Däremot var kiropraktorbesöken ett bevis på min bräckliga hälsa. Häromdagen fick jag ett brev där det stod att enligt Handlesbanken Livs riskbedömning (det du Frida ;) inte klarade inträdesprovet. Jag hade ju haft ont i nacken för ett år sedan. Jag undrar vilka Handelsbanken Liv kan försäkra egentligen. Endast supersunda 25-åringar med varierande arbetsuppgifter och aktiv fritid (formuleringar snodda från mötesplatsen), eller rena och skära lögnare?
Jag har aldrig längtat så mycket efter att få betala skatt som nu. Solidaritet skapar trygghet, säger jag och känner mig lite 70-talsvänstrig. De som förespråkar nedmontering av välfärdsstaten och privata försäkringsalternativ istället brukar använda fina ord som valmöjlighet och frihet. Under dessa paroller finns även företagens frihet att välja bort kunder. De som är för sjuka, för långsamma, för gamla, för mycket föräldrar eller de som hade ont i nacken och unnade sig lite massage för ett år sen.
Nu har jag råkat hamna utanför ekvationen. Då återstår den privata försäkringsmarknaden som tydligen bygger på mycket krångligare principer än välfärdsstatens. På den privata marknaden räcker det inte med att betala för att få vara med. På den privata marknaden krävs inträdesprov. Det kallas hälsodeklaration. Skitmånga papper med tråkiga frågor om hur många sjukdagar man har haft senaste året, vad man väger, när man besökte en läkare eller nån annan hälsoexpert sist osv. Som vän av ordning och ovänn av ljug svarade jag sanningenligt att jag hade besökt en kiropraktor hösten 2007. Jag fyllde till och med i att jag rökte fastän jag bestämt mig för att sluta veckan därpå. Rökningen var dock inget som Handelsbanken Liv hade något emot. Däremot var kiropraktorbesöken ett bevis på min bräckliga hälsa. Häromdagen fick jag ett brev där det stod att enligt Handlesbanken Livs riskbedömning (det du Frida ;) inte klarade inträdesprovet. Jag hade ju haft ont i nacken för ett år sedan. Jag undrar vilka Handelsbanken Liv kan försäkra egentligen. Endast supersunda 25-åringar med varierande arbetsuppgifter och aktiv fritid (formuleringar snodda från mötesplatsen), eller rena och skära lögnare?
Jag har aldrig längtat så mycket efter att få betala skatt som nu. Solidaritet skapar trygghet, säger jag och känner mig lite 70-talsvänstrig. De som förespråkar nedmontering av välfärdsstaten och privata försäkringsalternativ istället brukar använda fina ord som valmöjlighet och frihet. Under dessa paroller finns även företagens frihet att välja bort kunder. De som är för sjuka, för långsamma, för gamla, för mycket föräldrar eller de som hade ont i nacken och unnade sig lite massage för ett år sen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
