Så här på årets sista dag borde jag inte sitta och blogga. Jag borde skriva klart artikeln från helvetet som aldrig blir färdig. Klockan 13 i dag är dödslinjen har jag bestämt. Så jag har gott om tid. I går kväll var jag och Susatan på middag hos halvtyska familjen. Mycket trevligt och så gott att jag nu har pizzamage av rang. Hur den matchar nya klänningen blir årets sista överraskning.
Hur som helst, F berättade att hennes morfar, 89 bast, är ihop med en dam som kanske är 80. Hennes historia är mycket intressant. Hon är ett gammalt exempel på den nya företeelsen mambo. Hon bodde med sin mamma tills mamman dog. Det valde hon, mamman alltså, att göra vid 101 års ålder. De sov till och med i samma säng ända tills dess! Först vid 74 flyttade damen hemifrån, eller hon bodde väl kvar på samma ställe ensam. Nästa gång nån klagar på ungdomar av idag tycker jag att ni ska upplysa om hur osjälvständiga dom var förr.
Själv flyttade jag hemifrån på min 19-årsdag. Och när jag har feber vill jag att pappa ska sitta bredvid och klappa mig på pannan.
Nu hinner jag inte skriva mer 2008, så Gott Nytt År!
onsdag 31 december 2008
lördag 27 december 2008
Hönan och ägget
Jaja. Det är väl nu jag borde skriva om hur julen varit. Men jag har viktigare saker för mig. Mellandagarnas ledighet släppte vetgirigheten lös. Och det är ju pinsamt att vara 32 och inte veta detta. Detta är hur hönor och tuppar parar sig och hur ägg blir befruktade. Följande fakta behöver jag få svar på: 1) Har tuppar snopp? 2) Lägger hönor ägg mest hela tiden i brist på annat att göra eller har de cykler precis som vi? I så fall, vad gör de när de inte lägger ägg? 3) När befruktas äggen? Jag anar att min grumliga idé om att detta skedde efter att äggen låg där i nån slags korg, är helt fel.
Om ni inte svarar får jag lägga dyra slantar på 118100. Denna utomordentliga tjänst använde vi oss av igår när Susatan hävdade att nazistflaggan i Karl Bertil Johnsson julafton hade blivit bortretuscherad i år. Det verkar som om hon hade fel. Oraklena på 118100 svarade "Vad 118100 kunde se så hängde nazist-flaggan även detta år på den taxi som Karl-Bertil och hans Fader åker runt i för att be om ursäkt till de bestulna höginkomsttagarna." Att vara orakel på 118 100 måste vara världens bästa jobb. Därför är det lite synd att Skägget (äntligen en julreferens i detta mer påskaktiga inlägg, hoho) inte sjösatte sin affärsidé sms-tjänsten 100100 innan Eniro snodde hela konceptet. Då hade han kanske anställt mig. Det är lika synd som att jag inte har gjort slag i saken av mitt menskit - månadsprenumeration på bindor. Det kanske hade blivit underlivens Ellos.
Om ni inte svarar får jag lägga dyra slantar på 118100. Denna utomordentliga tjänst använde vi oss av igår när Susatan hävdade att nazistflaggan i Karl Bertil Johnsson julafton hade blivit bortretuscherad i år. Det verkar som om hon hade fel. Oraklena på 118100 svarade "Vad 118100 kunde se så hängde nazist-flaggan även detta år på den taxi som Karl-Bertil och hans Fader åker runt i för att be om ursäkt till de bestulna höginkomsttagarna." Att vara orakel på 118 100 måste vara världens bästa jobb. Därför är det lite synd att Skägget (äntligen en julreferens i detta mer påskaktiga inlägg, hoho) inte sjösatte sin affärsidé sms-tjänsten 100100 innan Eniro snodde hela konceptet. Då hade han kanske anställt mig. Det är lika synd som att jag inte har gjort slag i saken av mitt menskit - månadsprenumeration på bindor. Det kanske hade blivit underlivens Ellos.
söndag 21 december 2008
Äntligen!
En historiker som ständig sekreterare!!!! Peter Englund tar över efter mannen med det förskräckliga namnet, Horace, i Svenska Akademien. Jag hurrar! Fast lite trist är det ju att det aldrig blir nån kvinna. Men det är klart, det finns ju inte så många att välja på. Endast fem av de aderton ledamöterna har fitta. Varav två är lite ålderstigna (80 respektive 90 år 2009). En slutade gå på mötena 1989 (Kerstin Ekman). Kvar finns då Katarina Frostensson och Kristina Lugn. Självklart utgår jag från att dom har tillfrågats. Efter 220 års gubbvälde är det ju inte förenligt med snille och smak att inte tillämpa varannan damernas. Men damerna hade nog inte tid. Många har ont om tid.
Men det verkar inte Peter Englund ha. Hur får karln tiden att gå ihop undrar jag efter att ha läst lite på hans hemsida att han är bloggande nybliven fyrbarnsfar som är bra på att baka och som just släppt sin åttonde bok. Den, hans nya bok Stridens skönhet och sorg, ska förövrigt bli min feta julläsning. Peter Englund skriver alltid otroligt tjocka böcker verkar det som. Poltava var jättetjock vill jag minnas. Tjock bok = mycket tid. Kanske. Eller åtminstone för läsaren. Nåväl, Peter Englund har så mycket tid att han hinner intervjua sig själv på bloggen samma dag som alla medier måste ringa ner honom och fråga, fråga, fråga. Han till och med gratulerar sig själv. Är det hybris, humor eller helt ok?
Men det verkar inte Peter Englund ha. Hur får karln tiden att gå ihop undrar jag efter att ha läst lite på hans hemsida att han är bloggande nybliven fyrbarnsfar som är bra på att baka och som just släppt sin åttonde bok. Den, hans nya bok Stridens skönhet och sorg, ska förövrigt bli min feta julläsning. Peter Englund skriver alltid otroligt tjocka böcker verkar det som. Poltava var jättetjock vill jag minnas. Tjock bok = mycket tid. Kanske. Eller åtminstone för läsaren. Nåväl, Peter Englund har så mycket tid att han hinner intervjua sig själv på bloggen samma dag som alla medier måste ringa ner honom och fråga, fråga, fråga. Han till och med gratulerar sig själv. Är det hybris, humor eller helt ok?
lördag 20 december 2008
Snål jul
Jag har hittat ett nytt, men ytterst osäkert, sätt att införskaffa julklappar på. Tävlingar. Det slog mig just att det kan verka snålt. Nu undrar jag: är det förenat med allmänt ohyfs att ge bort klappar man har vunnit? Eller som förra året, då jag gav Susatan den där designtermosen som vi fick i julklapp från jobbet. Det höll åtminstone inte riktigt samma låga standard som när R & R fick några slags verktyg märkta Siemens av sin farbror, som jobbar på nämnda företag. Tycker jag.
tisdag 16 december 2008
Socialiseringsfis
Igår åt jag julbord. Mest åt jag olika typer av majonäs och klegg. Det fanns dessutom tio olika sorters senap. Uj vad gott det var. Efter jobbet åkte jag hem till J & C. Dom heter inte jeans och clothes utan något annat. Där fick jag kulinarisk veganmiddag med mycket kål. Toksmask. Efter middagen satt J och jag och jäste i ett varsitt soffhörn och smuttade glögg. Vi pratade och det gjorde även våra magar. Bland annat pratade vi om hur jobbigt det är att vistas bland folk hela dagarna så att man måste göra inåtfisar. Detta leder inte sällan till en ballongsvälld mage när man kommer hem. Det är då man släpper socialiseringsfisen, som J så finurligt kallar det. Den som läst civiliseringsteori vet att mycket av civilisreingen har gått ut på att undantrycka och dölja det mesta som har med kroppen att göra. Enligt denna teori, som är väldigt underlig, men ibland mycket rolig, är skam bästa dressyren för en läckande och låtande kropp. Men varför biter inte skammen lika hårt överallt? Jag skäms t.ex. inte ett dugg för att rapa (även om andra nog tycker att jag borde göra det, framförallt eftersom jag rapar så otroligt högt, vilket jag själv tycker är en bedrift). Däremot kan jag inte fisa bland folk. Socialiseringsfis it is när jag kommer hem.
Jordskalv
Det har varit jordskalv i Ystad. Morgon-TV har snabbt letat reda på några yra vittnen. Den intelligenta frågan "Vad var det första du tänkte?" fick ett välförtjänt svar av en tant: "Att det var katten som kräktes i min säng".
onsdag 10 december 2008
Brev till tomten
Pladderpladder-Anna har utmanat mig på en önskelista. Jag vet inte riktigt vad utmaningen består i. Att komma på en önskelista? Att få den uppfylld? Att nämna tre mjuka paket man faktiskt vill ha? :) Men det är ju riktigt smart att lägga ut den på nätet. Tomten sitter väl hela nät-terna och läser. Och om inte han så kanske nån annan... Nu kör jag:
Tre hårda klappar:
1. Trimmer. För gräset. Som växer likt en ostyrig Tommy Nilsson frisyr (den han hade på 80-talet) längs staketet på torpet. Jag misstänker att en o en annan orm kan gömma sig där. Ormar ska inte ha nåt hem på min tomt, tomten!
2. Jordfräs. Nu när bästa fixarfamiljen har fixat hus ska dom få tillbaka sin jordfräs som jag har lånat i några år. Uj vad den har fräst fina land. Men nu ska den till sitt rättmätiga hem. Så då vill jag ha en jordfräs, alternativt nån som gräver landen för hand.
3. Ljus. Dom i fina färger är slut.
Tre mjuka klappar:
1. Att sängen (åh den är så mjuk o skön) jag har beställt levereras innan jul. Vilket kanske var möjligt. Och just därför inte särskilt troligt. Den ska tillverkas i Norge. Och har den norska bredden 150 cm. Jag har alltså för all framtid avsagt mig en svensk sängram.
2. En väska som man inte går bort sig i. Jag har ärvt min väska av bästa M, liksom soffbordet, en massa bestick och klockan (plus en massa andra saker, hennes gamla ögonskuggor tex). När jag fick väskan var den hel och jättefin. Men nu är det hål i fodret. Saker försvinner. Som den gången när jag var full, spydde på tåget och blev avkastad en station för sent. När jag efter mycket rabalder kom hem kunde jag inte hitta nyckeln. Började nästan tjuta av förtrytelse - hur kunde allt gå så fel? Men när jag hade tömt väskan och den fortfarande skramlade anade jag slutet på gömma-nyckel-leken. Bakom en reva i fodret fanns dom. Där har jag för övrigt även hittat ett stort hänglås och en rutten clementin.
3. En plånbok. Jag tycker att den jag har är fin men alla skrattar åt den. Vad gör det att den är en halvmeter i omkrets och att jag har en förkärlek för att spara kvitton ett år tillbaka? Och att den innehåller kort från högstadietiden?
3 viktiga klappar
1. Mys med min systerdotter.
2. Klappar från P
3. Vaccin till hela bekantskapskretsen så vi slipper influensa, kräksjuka, halstrams och förkylningar. Alla andra kan vara sjuka dock.
Jag vet ju inte hur man gör länkar, men vargen, soffy och Timo Hagström kan känna sig manade att komma ut med sina önskelistor. Fast Timo har förstås redan fått en av de viktigaste klapparna, en gratis prenumeration på Svenska Dagbladet.
Tre hårda klappar:
1. Trimmer. För gräset. Som växer likt en ostyrig Tommy Nilsson frisyr (den han hade på 80-talet) längs staketet på torpet. Jag misstänker att en o en annan orm kan gömma sig där. Ormar ska inte ha nåt hem på min tomt, tomten!
2. Jordfräs. Nu när bästa fixarfamiljen har fixat hus ska dom få tillbaka sin jordfräs som jag har lånat i några år. Uj vad den har fräst fina land. Men nu ska den till sitt rättmätiga hem. Så då vill jag ha en jordfräs, alternativt nån som gräver landen för hand.
3. Ljus. Dom i fina färger är slut.
Tre mjuka klappar:
1. Att sängen (åh den är så mjuk o skön) jag har beställt levereras innan jul. Vilket kanske var möjligt. Och just därför inte särskilt troligt. Den ska tillverkas i Norge. Och har den norska bredden 150 cm. Jag har alltså för all framtid avsagt mig en svensk sängram.
2. En väska som man inte går bort sig i. Jag har ärvt min väska av bästa M, liksom soffbordet, en massa bestick och klockan (plus en massa andra saker, hennes gamla ögonskuggor tex). När jag fick väskan var den hel och jättefin. Men nu är det hål i fodret. Saker försvinner. Som den gången när jag var full, spydde på tåget och blev avkastad en station för sent. När jag efter mycket rabalder kom hem kunde jag inte hitta nyckeln. Började nästan tjuta av förtrytelse - hur kunde allt gå så fel? Men när jag hade tömt väskan och den fortfarande skramlade anade jag slutet på gömma-nyckel-leken. Bakom en reva i fodret fanns dom. Där har jag för övrigt även hittat ett stort hänglås och en rutten clementin.
3. En plånbok. Jag tycker att den jag har är fin men alla skrattar åt den. Vad gör det att den är en halvmeter i omkrets och att jag har en förkärlek för att spara kvitton ett år tillbaka? Och att den innehåller kort från högstadietiden?
3 viktiga klappar
1. Mys med min systerdotter.
2. Klappar från P
3. Vaccin till hela bekantskapskretsen så vi slipper influensa, kräksjuka, halstrams och förkylningar. Alla andra kan vara sjuka dock.
Jag vet ju inte hur man gör länkar, men vargen, soffy och Timo Hagström kan känna sig manade att komma ut med sina önskelistor. Fast Timo har förstås redan fått en av de viktigaste klapparna, en gratis prenumeration på Svenska Dagbladet.
måndag 8 december 2008
Min dag
Jag vet inte vad det är med mig och stress. Deadline var 17 novmeber. Det vore alltså kanske dax att hugga i. När det är för mycket slutar jag stressa och blir världens lataste istället. Lite som jag har hört händer med fåglar som blir rädda eller nåt. Då somnar dom. Det är ju största tecknet på lathet. Fast jag har inte somnat. Jag har gjort det här:
klockan ringde 6.30. Jag tyckte synd om mig själv, varför vet jag inte, och snoozade till 7. Gick upp, gjorde te och läste tidningen i över en timma. Läste dödsannonserna och vädret för att dra ut lite på det hela. Folk hade dött och vädret skulle bli grått. Sen kollade jag jobbmail. Roade mig med, helt i onödan, att läsa gamla mail jag hade fått och gamla jag hade skickat. Det var fullständigt meningslöst. Sen öppnade jag bloggen och läste den heta hetadebatten. Det var åtminstone roligt. Därefter blev jag hungrig. Jag åt smörgåstårta, som jag också åt till frukost, middag och kvällsmat igår, och till middag förrgår. Klockan hade hunnit bli 9.30 och jag hade ännu inte börjat jobba.
Men så passande. Programmet jag aldrig brukar titta på - Top Model, började på 3an. Då tittade jag på det och dog feministdöden ett antal gånger. Dom stackars fågelkropparna skulle posera i vattnet för en herrtidning. Dom såg kåta ut på ett osexuellt sätt. Efter ett tag tröttnade jag på att det var så många reklamavbrott och på att vår TV-dosa kräver wee-tennis för att byta kanal. Så i brist på annat började jag jobba. Insåg efter ett par timmar att jag behövde böcker. Skönt - då kunde man ju smita igen. Trampade till bibblan. Självklart fanns inte böckerna i hyllan fastän det stod på datorn att dom skulle vara där. Tur att jag träffade på Frida och kunde beklaga mig för henne. För annars hade jag kanske inte varit så käckt trevlig mot bibblantanten som visserligen gick och kollade i hyllan, men sen konstaterade med en axelryckning "det verkar som om dom är borta". Ska det va så här? Va va va? skulle jag kunnat sagt med min värsta Sverkerhets.
När jag kom hem var jag hungrig igen. Så då hamnade jag framför TV:n med... ja faktiskt inte smörgåstårta den här gången. Jag satt och mumsade potatisgratäng samtidigt som Ronny och Brigitta lyfte skrot på altanen i Bröllopsform. Det är väl oxå ett jävla program. För mycket postitiv coaching, för mycket avklädda medelålders par, för mycket kramar. Alltså, en främmande människa (livscoachen) som kramar en för varje framsteg. Jag gillar't inte. Jag tycker det är översitteri att krama folk i tid och otid.
Jaha, sen jobbade jag i alla fall några timmar. Fast klockan 16 var det ju That's 70s. Det är min bästa serie. Den enda jag följer. Så den var jag tvungen att se. Faktiskt. Och efter det, när jag satt och filade lite på LVU-lagstiftningens revideringar sedan 1980, ringde ninna-ninanana-boktipset och läste högt ur Volvo Lastvagnar. Det var hyseteriskt kul. Jag bestämde mig för att börja läsa boken i kväll. Jag bestämde mig även för att träna för att ge nån nyttig mening till den här dagen. Sagt och gjort. Nu sitter jag här. Med en arikel kvar att skriva, träningsverk och en bok på nattygsbordet (fast det sista är ju roligt förstås).
Imorn ska jag banne mig upp 6, och inte en minut efter 7 ska jag sitta vid datorn. Har jag sagt det här måste jag väl görat oxå. Annars - ge mig skäll tack.
klockan ringde 6.30. Jag tyckte synd om mig själv, varför vet jag inte, och snoozade till 7. Gick upp, gjorde te och läste tidningen i över en timma. Läste dödsannonserna och vädret för att dra ut lite på det hela. Folk hade dött och vädret skulle bli grått. Sen kollade jag jobbmail. Roade mig med, helt i onödan, att läsa gamla mail jag hade fått och gamla jag hade skickat. Det var fullständigt meningslöst. Sen öppnade jag bloggen och läste den heta hetadebatten. Det var åtminstone roligt. Därefter blev jag hungrig. Jag åt smörgåstårta, som jag också åt till frukost, middag och kvällsmat igår, och till middag förrgår. Klockan hade hunnit bli 9.30 och jag hade ännu inte börjat jobba.
Men så passande. Programmet jag aldrig brukar titta på - Top Model, började på 3an. Då tittade jag på det och dog feministdöden ett antal gånger. Dom stackars fågelkropparna skulle posera i vattnet för en herrtidning. Dom såg kåta ut på ett osexuellt sätt. Efter ett tag tröttnade jag på att det var så många reklamavbrott och på att vår TV-dosa kräver wee-tennis för att byta kanal. Så i brist på annat började jag jobba. Insåg efter ett par timmar att jag behövde böcker. Skönt - då kunde man ju smita igen. Trampade till bibblan. Självklart fanns inte böckerna i hyllan fastän det stod på datorn att dom skulle vara där. Tur att jag träffade på Frida och kunde beklaga mig för henne. För annars hade jag kanske inte varit så käckt trevlig mot bibblantanten som visserligen gick och kollade i hyllan, men sen konstaterade med en axelryckning "det verkar som om dom är borta". Ska det va så här? Va va va? skulle jag kunnat sagt med min värsta Sverkerhets.
När jag kom hem var jag hungrig igen. Så då hamnade jag framför TV:n med... ja faktiskt inte smörgåstårta den här gången. Jag satt och mumsade potatisgratäng samtidigt som Ronny och Brigitta lyfte skrot på altanen i Bröllopsform. Det är väl oxå ett jävla program. För mycket postitiv coaching, för mycket avklädda medelålders par, för mycket kramar. Alltså, en främmande människa (livscoachen) som kramar en för varje framsteg. Jag gillar't inte. Jag tycker det är översitteri att krama folk i tid och otid.
Jaha, sen jobbade jag i alla fall några timmar. Fast klockan 16 var det ju That's 70s. Det är min bästa serie. Den enda jag följer. Så den var jag tvungen att se. Faktiskt. Och efter det, när jag satt och filade lite på LVU-lagstiftningens revideringar sedan 1980, ringde ninna-ninanana-boktipset och läste högt ur Volvo Lastvagnar. Det var hyseteriskt kul. Jag bestämde mig för att börja läsa boken i kväll. Jag bestämde mig även för att träna för att ge nån nyttig mening till den här dagen. Sagt och gjort. Nu sitter jag här. Med en arikel kvar att skriva, träningsverk och en bok på nattygsbordet (fast det sista är ju roligt förstås).
Imorn ska jag banne mig upp 6, och inte en minut efter 7 ska jag sitta vid datorn. Har jag sagt det här måste jag väl görat oxå. Annars - ge mig skäll tack.
söndag 7 december 2008
Sekretess
Jag är ju en nyfödd bloggare. Jag kan inte sedvanor och takt. Nu undrar jag en sak. Hur mycket får man avslöja på en blogg? Får man skriva ut namnen på sina vänner? Kan det vara farligt?
Jag lider av viss skitnödighet kring det här med nätet och, tja vad ska vi kalla det... personkopplingen. En av de gånger som jag msn-pratade med en kille som jag hade hittat på nån dejtingsida höll jag verkligen på att få sprutdiarée. Han sa sig jobba typ på FRA (obs detta var innan FRA-debatten, då knappt nån visste vad FRA var). Han hävdade att man är mycket mindre osynlig på nätet än vad man tror. Han sa att han hade tillgång till register så att han kunde kolla upp min ip-adress och var min dator befann sig, dvs räkna ut vilket hus jag satt och skrev i. Sen skickade han en sån där pratlänk (jag är verkligen inte hemma på begreppen, men ni vet videosamtal utan bild). Så pratade och pratade han oavbrutet väldigt konspiratoriskt om nedskärningarna av försvaret i en kvart. Han sket fullständigt i att jag skrev att försvaret sköt intressepilar i mitt öga, NOT. Han malde bara på med sin maniska stämma. Det var väl här nånstans det började trycka på i tarmen. Där satt jag med en främmande galning som gapade från datorn ut i mitt sovrum, och som därtill kunde lista ut var mitt sovrum finns.
För att skydda mina kära från FRA-mannen och hans gelikar har jag nu bestämt mig för att bara använda första bokstaven i deras namn. Även om jag tycker att det ser lite tråkigt ut när ens vänskapskrets från gårdagens kalas blir en formel: S+T+M+J+F+S+L+T+K+A+F+C+R+L+S+F+M= I love U
Jag lider av viss skitnödighet kring det här med nätet och, tja vad ska vi kalla det... personkopplingen. En av de gånger som jag msn-pratade med en kille som jag hade hittat på nån dejtingsida höll jag verkligen på att få sprutdiarée. Han sa sig jobba typ på FRA (obs detta var innan FRA-debatten, då knappt nån visste vad FRA var). Han hävdade att man är mycket mindre osynlig på nätet än vad man tror. Han sa att han hade tillgång till register så att han kunde kolla upp min ip-adress och var min dator befann sig, dvs räkna ut vilket hus jag satt och skrev i. Sen skickade han en sån där pratlänk (jag är verkligen inte hemma på begreppen, men ni vet videosamtal utan bild). Så pratade och pratade han oavbrutet väldigt konspiratoriskt om nedskärningarna av försvaret i en kvart. Han sket fullständigt i att jag skrev att försvaret sköt intressepilar i mitt öga, NOT. Han malde bara på med sin maniska stämma. Det var väl här nånstans det började trycka på i tarmen. Där satt jag med en främmande galning som gapade från datorn ut i mitt sovrum, och som därtill kunde lista ut var mitt sovrum finns.
För att skydda mina kära från FRA-mannen och hans gelikar har jag nu bestämt mig för att bara använda första bokstaven i deras namn. Även om jag tycker att det ser lite tråkigt ut när ens vänskapskrets från gårdagens kalas blir en formel: S+T+M+J+F+S+L+T+K+A+F+C+R+L+S+F+M= I love U
lördag 6 december 2008
Nääääe!!!!
Jag läser lite inredningsporr på morronkvisten och hoppas på lite skön inspriation. Istället är jag på väg att kräkas. Anledningen är ett hemma-hos-reportage hos dom där inredningsgubbarna Simon & Tomas som brukar göra om folks hem på det mest konstiga sätt på 3an. Härom dan såg jag när dom klädde in ett radhuskök i ek från golv till tak. Resultatet blev lyxig husvagn a la 2000. Nu ger dom mig alltså tips i tidningen. Lek med dofter, säger Simon & Tomas. "Ett doftljus som luktar våt hund, rökiga löv och läder är perfekt för en intim middag." Ouäck!!!!! Sen när blev våt hund en aptitretare? Våt hund är ju den äckligaste doften ever. Faktiskt en stor anledning till att jag inte är så förtjust i hundar. Och det hjälper inte att den våta hunden ska omges av rökiga löv och läder. Och att stämningen ska vara intim. Konstiga bilder i mitt huvud. Usch!
fredag 5 december 2008
Ordbajs
Jag ska fatta mig kort. För jag hatar när folk fattar sig långt, vilket i sin tur gör att jag fattar långsamt. Idag undrar jag vad det är för navelpillare som får skriva läroböcker för studenter egentligen. Brorsan pluggar till en tenta. Jag får frågan om vad "interpersonell relation" betyder. Tja, varför inte skriva samverkan mellan människor? Varför krångla till det så förbannat? Akademin lider av krångelkomplex. Det är en saftigt jobbig åkomma och den måste bekämpas. Det är inte lätt eftersom det finns två smitthärdar. Å ena sidan herren-på-täppan-mentaliteten som innebär att man med skitkonstiga ord utestänger en massa folk från möjligheten att ifrågasätta det vi forskare sysslar med. Å andra sidan jag-är-egentligen-fejk-komplexet där osäkra forskare och studenter försöker dölja det de inte kan bakom ett berg av invecklade meningar.
Begrepp är bra. Om de ger mening åt sånt som vardagsspråket inte förmår. Men som smycken är de lika fula som för stora kulturtantsbroscher. Dessutom skaver de.
Begrepp är bra. Om de ger mening åt sånt som vardagsspråket inte förmår. Men som smycken är de lika fula som för stora kulturtantsbroscher. Dessutom skaver de.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
