Pretantiös

Min underbara N ringde när jag satt i ett gråmulet Katrineholm. "Alex Schulman har intervjuat Björn Raelid i Nöjesguiden och det är ju helt stört." Veckans skratt bjuder den Ranelidska björnen när han oblygt svarar på Alex Schulmans frågor:

"Nu ska jag säga de viktigaste orden du kommer att få höra i den intervjun, så notera detta noga. Jag har brutit konsensus bland Sveriges författare och det stör vissa journalister. Jag har fått Augustpriset. Mitt språk har valts till det vackraste i Sverige. Jag får många hyllande recensioner, men jag är fortfarande bara lärjunge. Jag har varit fotbollsspelare, jag kanske har varit Sveriges snabbaste fotbollsspelare. Jag har varit filosofilärare. Jag stör därmed konsensus. Jag låtsas inte, som andra författare, att de inte kan skriva. Själva anfangen till allt författarskap är en gigantisk förmätenhet. I den stund du kommer till ett förlag med ett manuskript, så tror du dig om att ha skrivit något som ingen annan kan. Det ligger implicit som plustecknet gör framför det naturliga heltalet längst till vänster i ett matematiskt tal. Det står inte ”plus fem plus tre”, det står ”fem plus tre”. Är det inte så?"

MVG till den som kan lösa den poetiska matematiska ekvationen på slutet. Ytterligare ett MVG går till den som begriper hur Ranelid använder ordet konsensus. Enligt Svenska Akademins ordlista betyder det "samstämmighet mellan parter som har olika intressen". Ranelid verkar snarare mena "överenskommelse om uppförandekod" alltså typ författarnas egna jantelag. Men vad vet jag. Ranelid har ju Sveriges vackraste språk. Då är det kanske ok att ändra lite på ordens innebörd. Kanske är det det som bedöms som vackert. Att någon snor språknyckeln och ruvar på den i sitt ide. Som en Björn.

Björn Ranelid är inte bara björn. Han är även sällsynt arg på kvinnor. Sex kvinnor nämns in intervjun. Detta är var han har att säga om dem:
Linda Skugge - Ranelid inte kan ta hennes namn i sin mun
Lousie Boije af Gennäs - vid tillfälle har han kallat henne för Boije af Majonäs
Maria Schottenius - kulturredaktör på DN som är den grindvakt som hindrat hans böcker från att bli recenserade i DN, enligt Ranelid själv alltså. Hon har även kallat honom pappskalle. Hua.
Linda Rosing & Carolina Gynning - omnnämns indirekt som ickeförfattare, vilket jag i och för sig kan hålla med om efter att ha läst åtminstone Gynnings bok.
Liza Marklund: ytterligare en författare vars namn Ranelid inte kan nämna.

Slutligen kan jag inte låta bli att reagera på att Ranelid verkar tycka att storleken spelar en så ofantlig roll. Kvanitetsmått på sin storhet som Ranelid nämner i artikeln:
1. Alla böcker. 25 st. Sedan den 25 oktober 1983, upplyser Ranelid. Man kan ju inte låta bli att undra varför datumet är viktigt att nämna. Är det för att vi ska förstå att på 25 ½ år, inte 26, har det blivt 25 böcker?
2. Alla föreläsningar. 3000 föredrag räknar Ranelid till.
3. Alla beundrarbrev. Ranelid vill påtala att han förutom de 10 000 beundrarbrev som Schulman känner till även har ytterligare 400 på kammaren.
4. Alla omslag. Han har målat fem omslag till sina böcker.

Kejsarens nya kläder

På arkivet. Får plats vid bord nr 2. Framför bord nr 2: vaktmästare och kulturtant i zebrarandiga strumpbyxor samt kavaj. De böjer sig över nån gammal bok och tycks närgranska något. Jag granskar ett par blommiga tanttrosor. Herre gud! Människan har ju glömt ta på sig kjolen! Här står hon, lutad över en arkivvolym ivrigt diskuterandes med vaktmästaren. Med den blomstande baken vänd mot resten av besökarna i forskarsalen. Trosorna sitter lite obekvämt snett. Sömmen på strumbyxorna också. Jag överväger: vad är rätt att göra? Gå fram och säga "ursäkta, men vet du om att man ser igenom dina strumpbyxor", eller låtsas som att kejsarens nya kläder är heltäckande? Kommer bara fram till att det är helt fel och elakt att ta kort på spektaklet. De vänder sig om och går ut. Jag ser att strumpbyxorna hasat ner lite i grenen. Vaktmästaren och tanten ser glada ut.

Senare i foajén: strumpbyxetanten entrar genom ytterdörren. Nu i och för sig iklädd jacka. Men fortfarande med rumpan bar. Fredag den 13e var åtminstone inte MIN otursdag.

Lönesänkning

Jaha, nu har IF Metall gått med på efterfrågestyrd arbetstidsförkortning. I media skriks det om lönesänkning. Vanja Lundby-Wedin sitter i TV-soffan och på Mona Sahlin-pedagogiskt vis förklarar skillnaden mellan lönesänkning och arbetstidsförkortning (fast Vanja är tusen gånger bättre än Mona). Redan dagen efter chockbeskedet, som jag först tolkade som någon fackpamps kåthet på att skriva in sig i historieböckerna som föregångaren för Saltsjöbadavtalet II, kan vi se effekterna av IF Metalls idé. Kommunen i Forshaga vill sänka 200 heltider på social- och omsorgsförvaltningen till 95 %. Alltså också en arbetstidsförkortning på pappret. Men kommunens service till barn, gamla och sjuka är knappast lika efterfråge- och konjunkturstyrd som industrins produktion. Lika mycket arbete ska utföras på kortare tid alltså. Då, mina vänner, snackar vi lönesänkning. IF Metalls idé, som kanske rymde några poänger för deras medlemmer, riskerar att smitta ner hela Sverige med lönesänkarsjukan.