Socialiseringsfis

Igår åt jag julbord. Mest åt jag olika typer av majonäs och klegg. Det fanns dessutom tio olika sorters senap. Uj vad gott det var. Efter jobbet åkte jag hem till J & C. Dom heter inte jeans och clothes utan något annat. Där fick jag kulinarisk veganmiddag med mycket kål. Toksmask. Efter middagen satt J och jag och jäste i ett varsitt soffhörn och smuttade glögg. Vi pratade och det gjorde även våra magar. Bland annat pratade vi om hur jobbigt det är att vistas bland folk hela dagarna så att man måste göra inåtfisar. Detta leder inte sällan till en ballongsvälld mage när man kommer hem. Det är då man släpper socialiseringsfisen, som J så finurligt kallar det. Den som läst civiliseringsteori vet att mycket av civilisreingen har gått ut på att undantrycka och dölja det mesta som har med kroppen att göra. Enligt denna teori, som är väldigt underlig, men ibland mycket rolig, är skam bästa dressyren för en läckande och låtande kropp. Men varför biter inte skammen lika hårt överallt? Jag skäms t.ex. inte ett dugg för att rapa (även om andra nog tycker att jag borde göra det, framförallt eftersom jag rapar så otroligt högt, vilket jag själv tycker är en bedrift). Däremot kan jag inte fisa bland folk. Socialiseringsfis it is när jag kommer hem.