Jag har haft olyckan att få bekanta mig med sjukhus igen. Trots all etik i sjukvården och respekt för patientens integritet tillåter arkitekturen fortfarande flerpatientsalar. När man är som mest sjuk ska man alltså tvingas lyssna till andra som är lika sjuka. Och sjuka människor ger inte ifrån sig musik direkt. Det handlar om deras klagande samtal till anhöriga, deras problem med att få upp stjärten för att kissa på ett bäcken och sedan skvalet när det lyckas, deras ajajaj och deras hulkningar och skrikkräkningar. Jag vet inte om fler är som jag, men jag känner mig nermsittad bara jag hör sjukoljud.
Och omvänt, inte kan man prata med sina anhöriga om ditt och datt utan att det är ett offentligt samtal. Allt som gäller kroppens bräcklighet och äckel sker inför öppen ridå. Eller nja, en ridå i form av landstingsskynke brukar ju dras för, men vad hjälper det.
Men hur vidrigt det än är att få in andras sjukdomar i öronen och veta att man besudlar dem med sin egen så är nog det värsta att sjukdomar också kan smitta. Och då menar jag på riktigt. På salen jag har besökt härjar magsjukan. Det spelade ingen roll att tre av de fyra inte hade fått några symptom, de blev isolerade med en vinterkräksjuk tant. Ingen får lämna salen, ingen får komma in. Det är säkert klokt på sitt sätt. Men en påtvingad kollektiv tillvaro i ett smittoträsk är ju inte hallelulja för hälsan direkt. Nu har magsjukan klubbat ner den jag älskar där inne och jag är inte barmhärtig när jag vrålar: Ge oss ensamsalar nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men fy, stackars er :( Krya på sig!
Ja när man försöker hålla tillbaka sin magsjuka så är nog att höra andras skrikkräkningar det sista man vill. Man tycker att det inte vore så dyrt slå upp lite fler väggar, engångskostnad ju. När man e riktigt sjuk borde man få eget, men för vissa som ligger där uttråkade kanske delade rum är bra för tillfriskningen. Sen tror jag på en hemlig agenda från sjukhusledningarna: om sjukhusen är så ångestframkallande som möjligt så blir det mindre ränn, från släktingar och småsjuka...
Hej min kompis! Hoppas du/ni är friska nu - vem var det som var sjuk? Den där dronten som du frågade om, är det verkligen en lila? För vi saknar en (från Kalikå) som är svart och grönrandig. En skallra.
Kram!
Det var mamma som var sjuk igen, men nu är hon utsläppt från sal 31 och på bättringsvägen. När det gäller dronten, haha, ja det kan vara er. Jag minns inte färg och mönster, är hemma så sällan numer ;) men jag ska försöka komma ihåg att kolla när jag åker hem i helgen Kram kram!
Skicka en kommentar