Social kompetens

Eftersom Sus just nu läser en kurs i social kompetens har jag fått anledning att fundera över vad det är. Idag har jag kommit fram till vad det INTE är. Och att det inte är så dumt det heller. Såg Babel där stackars Daniel Sjölin försökte intervjua Slas son som tydligen har skrivit någon slags uppgörelse med sin far - den store författaren. Blåbärsmaskinen eller nåt annat helt obegripligt hette boken. Slas son, som vi kan kalla X Claesson, satt och knarkartomat-ryckte i sin fåtölj och tyckte i stort sett att alla frågor som Daniel Sjölin ställde var dumma. Och han sa det också. Vilket väl är väldigt socialt inkomptent. Men just därför blev intervjun intressant. Att inte svara på frågorna utan kritisera dem, att inte tacka för inbjudan utan bara titta lite slött förbi kameran med "varsågoda era jävlar" i blicken, att inte gå med på att bli etiketterad - allt detta är att ta en diskussion på allvar. Jag fick samma a-ha upplevelse när etikforskaren och tillika självmordskandidaten Ann Heberlein satt och var bitter-butter i ett diskussionsprogram. I vår värld där smidighet, som jag har slarvigt och säkert helt felaktigt likställer med social kompetens, upphöjs som kronan på social interaktion blir kanske egentligen inte så mycket viktigt sagt.