Förberedelsernas tyranni

Till alla er som har väntat: Ajm back. Grattis och så vidare. Men jag är dåligt insatt. Räkna inte med upplysning och fakta. Jag har levt utan tidning och TV i tre månader nu (det är inte riktigt sant men tillräckligt sant för att vara en ursäkt).

Ändå har det inte undgått mig att en klimatkonferens pågår i Köpenhamn. Det finns säkert tusen saker att säga om den, om vädret, om isbjörnar som ensamma på ett isflak seglar iväg förutan vind. Jag säger istället: whats up med alla förberedelser? För visst var det så att Danmark har instiftat särskilda lagar för att kunna frihetsberöva människor i ett halvt dygn även om de inte är misstänkta för brott, kunna sätta folk i finkan bara för att de befunnit sig på en plats för upplopp utan att själva vara delaktiga i det, samt inrättat en burkoloni där förövarna för de nya brottsrubriceringarna kan låsas in som herrelösa katter?

Att förbereda ett ynka möte på ett sätt som i grunden rubbar demokratiska värden verkar lite aningslöst i mina ögon. Om tanken var att farbror blå blott genom sina hårdnade nypor skulle kunna skrämma jobbiga demonstranter till skötsamhet, glömde man bort farbror blås egen vilja att vara duktig pojke/flicka. När lagar och burar finns lämnas de inte oanvända. Det är en gammal sanning.

Här vill jag slänga in någon pretantiös slutkläm om förberedelsernas tyranni, så jag säger: förberedelser kan skapa tyranni. Tack och god natt!

Regimani

Igår auktionerades Bergmans bohag och behag ut. Att hylla Bergman med skamlösa överbud på menlösa saker tycks ingen skämmas för. En skitful sprattelgubbe som ett av barnbarnen gjort själv "med papper och penna" till morfar Bergman gick för 29 000 spänn.

Samma dag ser jag Tom Alandhs dokumentär om Bergmans hushållerska Anita Haglöf. Efter att ha hört Anita Haglöfs historia saknar åtminstone jag all lust att bjuda pengar på gubben Bergmans skräp. Bergman var nämligen en bortskämd snorunge utan hyfs i en gammelmans kropp. Han kunde slå i en hel värld att han till yrket var en enastående regissör. Problemet var bara att det inte var hans profession, det var hans störda personlighet. Han regisserade nämligen även sin hushållerska som han regisserade sina skådespelare. Olika exempel:

- Hans säng skulle bäddas såsom på hotell. Det var viktigt att lakanet var uppvikt exakt lika långt varje dag. Bergman föreslog att Anita Haglöf skulle markera med tusch på sin underarm hur långt det skulle vara.
- Maten skulle serveras på sekunden kl 18. När Anita Haglöf en gång hade råkat blanda vitlökssalt i köttfärssåsen istället för salt, men ändå reparerat skadan med att skicka efter ny köttfärs till Fårö, krävde Bergman en utredning av hur hon kunde vara så dum när han uttryckligen sagt att han avskydde vitlök. Dessutom blev ju middagen några minuter försenad.
- Han tålde inte ljud. Anita Haglöf fick alltid väldigt varsamt ta hand om disk och plock när Bergman var i närheten. Då hon en gång tappade ett kastrullock till marken hotade Bergman med att döda henne.

Anita Haglöf medger i dokumentären att hon var rädd för Bergman. När han var på dåligt humör kallade han kvinnan som lagade hans mat och skjortor samt städade hans hem för ynka 7000 i månaden för ragata och slyna. Anita Haglöf revolterade aldrig. Men hon slutade när Bergman krävde att hon skulle flytta till Fårö med honom permanent.

När Bergmans prylar som Anita Haglöf en gång har stått och polerat, nu säljs till hutlösa priser hoppas jag att Anita Haglöfs bok inbringar lika mycket stålar till henne. Alla lappar som Bergman skrev till henne, med budskapen "Den här osten är smaklös!" eller "Köp nya strumpor" borde vara av större kulturhistoriskt värde än en sketen sprattelgubbe. De är nämligen ett manus över den store gigantens liv.

Hyllningsallergi

Arbetsgruppen samlad. Hela dagen får ägnas åt att "prata ut". Efteråt ska alla säga vad dagen har tillfört. Det ena positiva omdömet efter det andra ramlar ur mina arbetskamraters munnar. "Stärkt, tillförsikt, en härlig grupp, skönt att vi fick den här tiden." Jag vet inte vad det är för fel på mig, men när för många tycker att något är otroligt bra, då tycker jag att det osar katt.

Samma sak på kvällen. Sus och jag bänkar oss framför Milk. Jag tycker Milk framstår som en ganska makthungrig streber som ständigt låter sig flankeras av yngre män som han kan tjäna som förebild åt. Sus ser honom som en framstående aktivist med ett gott hjärta som är öppet för alla. I filmen är han älskad av alla, så när som på alla homofober och mördaren (som troligen oxå är förälskad i honom).

Jag kan inte ställa någon annan diagnos på mig själv än hyllningsallergi. Ett halvbittert vi tål jag, men inte en inavlad hyllningskör.

Ursäkta, är ni gepard?

En okänd sydafrikanska vinner ett 800-meterslopp. Det är så otroligt att det inte kan vara sant. En sådan seger kombinerad med minimala friidrottarbröst, inte så värst ljus röst, och avsaknad av dockansikte gör det inte lätt att hävda att man är kvinna. Eller snarare så här: då måste man bevisa att man är kvinna.

Könsutredningen på Caster Semenya är en kränkning. Inte bara av henne utan i förlängningen även av oss som identifierar oss som kvinnor.

Nästa gång en okänd kille segrar stort i herrarnas kommer jag kräva en utredning: var detta en man, eller var det en gepard?

Svininfluensa

Igår infann sig följande skitnödiga förslag på mitt jobb: "Vi kanske borde sluta ta våra klienter i hand nu i infuensatider". Dåndimpen drabbade mig för jag tycker att det är extremt överdrivet. Vi träffar fyra nya klienter i veckan. Det är förmodligen farligare att öppna dörren till 8-våningshuset där kontoret ligger bland en massa andra kontor, än att ta någon av de fyra i hand. Det är farligare att ta sig till jobbet med tunnelbana, tåg eller buss. Det är till och med farligare att ha barn.

I media skriks olika skräckscenarier ut. Det senaste är att svininfuensan kommer ta 50 barns liv i Sverige. Men alla minns väl fiaskot med fågelinfuensan. Efter alla bilder på munskydd och masslakt på intet ont anande hönor så drabbades inte en enda människa i Sverige, om jag minns rätt. Antiklimax delux och fågelinfluensan blev snabbt lika ute som att hoppa bungyjump. Att media sällan håller sig till fakta i pandemirapporteringen framgår här.

Trångboddhet har varit avgörande för tidigare pandemier som ryska snuvan (1889-90) och spanska sjukan (1918-19). Hur det var med Asiaten (1957-58) och Honkonginfluensan (1968-70) vet jag inte. Däremot vet jag att Asiaten ledde till 5,6 miljoner sjukdagar på en befolkning om 7,3 miljoner svenskar. En stor samhällsekonomisk förlust ligger alltså och hotar bakom hostet och febern. Nu har Sverige kommit på att hotet mot hälsan och hotet mot samhällsekonomin bäst utmanövereras genom massvaccinering av befolkningen.

Kommer det hjälpa eller inte? Jag vet inte. Däremot tycker jag att staten har gjort alldeles för lite för att upplysa folk om den främsta metoden för att förhindra smittspridning: stanna hemma vid minsta misstanke om sjukdom, ligg kvar framför tv:n några dagar även efter att du känner dig frisk. Men sådana rekommendationer går inte ihop med regeringens arbetslinje. Det går heller inte ihop med statskassan. För den var det bättre att shoppa vaccin för några miljarder istället för att riskera upprepningen på flera miljoner sjukdagar. I vår tid är folk hemma i myskläder inte lika sexigt som citykarriärister i munskydd.

Kort är inte gott

Idag höll jag verkligen på att få leva på gammal mat. När jag skulle betala lunchen funkade inte kortet. Det fanns visst inga pengar i bankomaten heller. Och kontot visade sig vid en närmare titt innehålla 0,00 kr. Vad ska ni lära er av detta? Jo, att aldrig låta ett hotel dra ert kära kort vid incheckningen. Då reserverar dom nämligen en massa pengar som man med viss otur sedan inte kommer åt på en vecka. Fastän man har hostat upp en betalning vid hemgång. Vad hände med passet som pant?

Det är inget fel på det

Gammal mjölk. Jag har druckit den i flera dagar nu. Det går bra. Ännu har jag inte fått gröt till frukost när jag lagat te. Nu funderar jag på att göra ett experiment. Och nej, det är inte att spara mjölken ett år och sen smaka. Men med tanke på att svenskarna slänger lika mycket mat på ett år som motsvarar koldioxidutsläppen från 700 000 bilar (fråga mig inte hur långt de bilarna har kört, men det låter ju mycket i alla fall), så tänkte jag börja slänga lite mindre. Det vill säga ta taberas i kylskåpet. Tyvärr kan jag inte börja idag för det står kasslerstuvning sen månadsskiftet där. Jag väntar tills den har gått sin väg.

Utanför Östersund fanns en gång en gubbe som hette Mus-Olle. Han förbarmade sig alltid över sur mjölk och gammal köttfärs som blivit över i handelsboden. Det gav han till sina katter, som år efter år hade samma namn. Fastän det var nya katter alltså. Mus-Olle är min idol.