Svininfluensa

Igår infann sig följande skitnödiga förslag på mitt jobb: "Vi kanske borde sluta ta våra klienter i hand nu i infuensatider". Dåndimpen drabbade mig för jag tycker att det är extremt överdrivet. Vi träffar fyra nya klienter i veckan. Det är förmodligen farligare att öppna dörren till 8-våningshuset där kontoret ligger bland en massa andra kontor, än att ta någon av de fyra i hand. Det är farligare att ta sig till jobbet med tunnelbana, tåg eller buss. Det är till och med farligare att ha barn.

I media skriks olika skräckscenarier ut. Det senaste är att svininfuensan kommer ta 50 barns liv i Sverige. Men alla minns väl fiaskot med fågelinfuensan. Efter alla bilder på munskydd och masslakt på intet ont anande hönor så drabbades inte en enda människa i Sverige, om jag minns rätt. Antiklimax delux och fågelinfluensan blev snabbt lika ute som att hoppa bungyjump. Att media sällan håller sig till fakta i pandemirapporteringen framgår här.

Trångboddhet har varit avgörande för tidigare pandemier som ryska snuvan (1889-90) och spanska sjukan (1918-19). Hur det var med Asiaten (1957-58) och Honkonginfluensan (1968-70) vet jag inte. Däremot vet jag att Asiaten ledde till 5,6 miljoner sjukdagar på en befolkning om 7,3 miljoner svenskar. En stor samhällsekonomisk förlust ligger alltså och hotar bakom hostet och febern. Nu har Sverige kommit på att hotet mot hälsan och hotet mot samhällsekonomin bäst utmanövereras genom massvaccinering av befolkningen.

Kommer det hjälpa eller inte? Jag vet inte. Däremot tycker jag att staten har gjort alldeles för lite för att upplysa folk om den främsta metoden för att förhindra smittspridning: stanna hemma vid minsta misstanke om sjukdom, ligg kvar framför tv:n några dagar även efter att du känner dig frisk. Men sådana rekommendationer går inte ihop med regeringens arbetslinje. Det går heller inte ihop med statskassan. För den var det bättre att shoppa vaccin för några miljarder istället för att riskera upprepningen på flera miljoner sjukdagar. I vår tid är folk hemma i myskläder inte lika sexigt som citykarriärister i munskydd.

Kort är inte gott

Idag höll jag verkligen på att få leva på gammal mat. När jag skulle betala lunchen funkade inte kortet. Det fanns visst inga pengar i bankomaten heller. Och kontot visade sig vid en närmare titt innehålla 0,00 kr. Vad ska ni lära er av detta? Jo, att aldrig låta ett hotel dra ert kära kort vid incheckningen. Då reserverar dom nämligen en massa pengar som man med viss otur sedan inte kommer åt på en vecka. Fastän man har hostat upp en betalning vid hemgång. Vad hände med passet som pant?

Det är inget fel på det

Gammal mjölk. Jag har druckit den i flera dagar nu. Det går bra. Ännu har jag inte fått gröt till frukost när jag lagat te. Nu funderar jag på att göra ett experiment. Och nej, det är inte att spara mjölken ett år och sen smaka. Men med tanke på att svenskarna slänger lika mycket mat på ett år som motsvarar koldioxidutsläppen från 700 000 bilar (fråga mig inte hur långt de bilarna har kört, men det låter ju mycket i alla fall), så tänkte jag börja slänga lite mindre. Det vill säga ta taberas i kylskåpet. Tyvärr kan jag inte börja idag för det står kasslerstuvning sen månadsskiftet där. Jag väntar tills den har gått sin väg.

Utanför Östersund fanns en gång en gubbe som hette Mus-Olle. Han förbarmade sig alltid över sur mjölk och gammal köttfärs som blivit över i handelsboden. Det gav han till sina katter, som år efter år hade samma namn. Fastän det var nya katter alltså. Mus-Olle är min idol.

Rätt och fel

Jag gör ständigt fel. Fastän det känns rätt. Nu börjar jag misstänka att fel har klätt ut sig till rätt. Och att fel är jävligt snygg som rätt.

Väder i knät

Redan igår kväll visste jag. Att det skulle bli regn. Jag känner det i knät. Får en längtan efter att göra knät en halvmeter långt - alltså dra ut det, och fylla det med sås, eller åtminstone nåt varmt. Så där är det - väderknät. Då vet man att det blir omslag. Nu ska jag tipsa min väderföraktande bror om mitt senaste inlägg. Adjö

Storebror bestämmer

Snor och två lerklumpar till skor. Och kanske lite mer lomhörd än förut. Jag har varit på festival. Eller har jag varit på ett reklamjippo för Telia? Det är lite svårt att veta. För det första man såg när Stora skuggan närmade sig var konstiga tält med telialoggan på. Den första som tilltalade mig på festivalområdet ville att jag skulle skriva på nån lista så att telia kunde maila mig, och vad jag antar, försöka sälja nåt dyrt abonnemang. Allt för en trisslott. Naturligtvis skrev jag på. Överallt människor i regnponschos (hur det nu stavas) av märket telia. Tanten, med minnen från hur det var förr undrar: räcker det inte längre med rent och skärt musikintresse för att ordna festival? Krävs det alltid en storebror? Och kräver storebröder mer plats nu än tidigare?

En annan sak. Eller det var många saker man inte fick ta med in på festivalområdet. Till exempel var filt förbjudet. Och kamera. Och flaskor eller behållare. Jag fick ordna så att linsvätskan packades bland Sus grejer och att hon checkade in på hotellet innan hon gick på festival. Vilket för övrigt tog flera timmar eftersom jag hade råkat boka världens mest hemliga hotel bakom en grushög i Solna. Framme vid festivalgrindarna: lite kroppsvisitering och titt i ryggsäck. Eftersom vi sedan den 11 september 2001 har dresserats i att lämna ifrån oss allt nödvändigt på en resa är vi lydiga och gör som storebror har bestämt. Men hur många nya förbud och regler kommer storebror få ställa upp innan vi revolterar med det enda medel som biter på den kapitalistiska brorsan, det vill säga snörpt efterfrågan. Ja inte är jag beredd än så länge. Eftersom banden och sällskapet var toppen kommer jag göra om det igen. Tack Fridas kusin för biljetten!

Kellogs idealvikt

När man är en patetisk människa som jag ibland är, så gör man väldigt många tester på fisboken. Igår tog jag reda på min idealvikt. 61,2 kg gör mig så fucking förbannad. Det är minst 18 år sedan. Hur kan någon våga påstå att högstadiekroppen med all ångest och skit är ett ideal? Om vi skulle försöka uppnå Kellogs idealvikt skulle dom inte sälja några flingor, för då hade världen blivit tvungen att sluta äta.