Fyra på en sal

Jag har haft olyckan att få bekanta mig med sjukhus igen. Trots all etik i sjukvården och respekt för patientens integritet tillåter arkitekturen fortfarande flerpatientsalar. När man är som mest sjuk ska man alltså tvingas lyssna till andra som är lika sjuka. Och sjuka människor ger inte ifrån sig musik direkt. Det handlar om deras klagande samtal till anhöriga, deras problem med att få upp stjärten för att kissa på ett bäcken och sedan skvalet när det lyckas, deras ajajaj och deras hulkningar och skrikkräkningar. Jag vet inte om fler är som jag, men jag känner mig nermsittad bara jag hör sjukoljud.

Och omvänt, inte kan man prata med sina anhöriga om ditt och datt utan att det är ett offentligt samtal. Allt som gäller kroppens bräcklighet och äckel sker inför öppen ridå. Eller nja, en ridå i form av landstingsskynke brukar ju dras för, men vad hjälper det.

Men hur vidrigt det än är att få in andras sjukdomar i öronen och veta att man besudlar dem med sin egen så är nog det värsta att sjukdomar också kan smitta. Och då menar jag på riktigt. På salen jag har besökt härjar magsjukan. Det spelade ingen roll att tre av de fyra inte hade fått några symptom, de blev isolerade med en vinterkräksjuk tant. Ingen får lämna salen, ingen får komma in. Det är säkert klokt på sitt sätt. Men en påtvingad kollektiv tillvaro i ett smittoträsk är ju inte hallelulja för hälsan direkt. Nu har magsjukan klubbat ner den jag älskar där inne och jag är inte barmhärtig när jag vrålar: Ge oss ensamsalar nu!

Svart och 25

Man hade ju kunnat hoppas att 2010 skulle bli ett år utan könsförnedring. Men icke. Direkt har det nya decenniet inletts med trams utan dess like. Ni förstår förstås att jag pratar om facebookplågan"vi-tjejer-som-är-så-finurliga-prövar-killarnas-nyfikenhet-och-skriver-upp-färgen-på-våra-underkläder-på-statusraden". Att horder av brudar, och en och annan kille som fått nys om experimentet, hakade på kan väl inte ha kommit som någon överraskning. Folks dumhet en masse har väl bevisats många gånger förr som när nazisterna lyckades ta över makten i Tyskland med starkt folkligt stöd 1933 eller när svenskarna ödslade nylosntrumpor på sina tv-apparater 1962.

Nu är det här inte bara dumt, det innehåller en taskig föreställning om kön oxå. Jag vet inte vad som är värst; utgångspunkten att tjejerna ska "busa" med killarna för att vara lite "crazy" och att killar av naturen är både nyfikna och blåsta på samma gång, eller att så många tjejer (och som sagt några killar) har haft den dåliga smaken att dela med sig av sina underklädskulörer. Till råga på allt har det kommit en om möjligt ännu mer intelligensbefriad uppmaning på min mail idag. I syfte att "förvirra killar" ska jag nu skriva ett tal mellan 1 och 300 på min statusrad.

Jag blir fuckning förbannad. Mänskligheten (här representerad av facebook) är på väg mot total kollaps om tillräckligt många bara gör som dom blir tillsagda. Och varför är det så mycket tjejerna mot killarna? Människorna mot djuren vore bättre. Jag hoppas att djuren vinner.

Sambo

Då jag själv har börjat grotta ner mig i det heterosexuella samboendet kan det vara på sin plats att påminna om att det finns andra samlevnadsformer. Häromdagen hörde jag om en kvinna som delade sitt liv med en fågel. Fågeln hette nåt överklassfånigt som Figge, Pompom eller Tjabo. Figge, Pompom eller Tjabo kunde prata. Han var väl papegoja eller nåt i den stilen. Kvinnan och Figge, pompom eller Tjabo gjorde det mesta tillsammans. Till exempel låg de i hennes stora säng och läste tidningen. Då kunde det hända att fågeln sa "skita" varpå kvinnan räckte sin hand utanför sängen, sträckte ut fingret så att Figge, Pompom eller Tjabo kunde promenera ut på stadiga men egentligen väldigt bräckliga fågelben och släppa sitt träck ner på golvet.

Mina tankar snurrar runt men går visst mest till Jens Orbacks mormors syster. Hon som var ihop med en häst.

Förberedelsernas tyranni

Till alla er som har väntat: Ajm back. Grattis och så vidare. Men jag är dåligt insatt. Räkna inte med upplysning och fakta. Jag har levt utan tidning och TV i tre månader nu (det är inte riktigt sant men tillräckligt sant för att vara en ursäkt).

Ändå har det inte undgått mig att en klimatkonferens pågår i Köpenhamn. Det finns säkert tusen saker att säga om den, om vädret, om isbjörnar som ensamma på ett isflak seglar iväg förutan vind. Jag säger istället: whats up med alla förberedelser? För visst var det så att Danmark har instiftat särskilda lagar för att kunna frihetsberöva människor i ett halvt dygn även om de inte är misstänkta för brott, kunna sätta folk i finkan bara för att de befunnit sig på en plats för upplopp utan att själva vara delaktiga i det, samt inrättat en burkoloni där förövarna för de nya brottsrubriceringarna kan låsas in som herrelösa katter?

Att förbereda ett ynka möte på ett sätt som i grunden rubbar demokratiska värden verkar lite aningslöst i mina ögon. Om tanken var att farbror blå blott genom sina hårdnade nypor skulle kunna skrämma jobbiga demonstranter till skötsamhet, glömde man bort farbror blås egen vilja att vara duktig pojke/flicka. När lagar och burar finns lämnas de inte oanvända. Det är en gammal sanning.

Här vill jag slänga in någon pretantiös slutkläm om förberedelsernas tyranni, så jag säger: förberedelser kan skapa tyranni. Tack och god natt!

Regimani

Igår auktionerades Bergmans bohag och behag ut. Att hylla Bergman med skamlösa överbud på menlösa saker tycks ingen skämmas för. En skitful sprattelgubbe som ett av barnbarnen gjort själv "med papper och penna" till morfar Bergman gick för 29 000 spänn.

Samma dag ser jag Tom Alandhs dokumentär om Bergmans hushållerska Anita Haglöf. Efter att ha hört Anita Haglöfs historia saknar åtminstone jag all lust att bjuda pengar på gubben Bergmans skräp. Bergman var nämligen en bortskämd snorunge utan hyfs i en gammelmans kropp. Han kunde slå i en hel värld att han till yrket var en enastående regissör. Problemet var bara att det inte var hans profession, det var hans störda personlighet. Han regisserade nämligen även sin hushållerska som han regisserade sina skådespelare. Olika exempel:

- Hans säng skulle bäddas såsom på hotell. Det var viktigt att lakanet var uppvikt exakt lika långt varje dag. Bergman föreslog att Anita Haglöf skulle markera med tusch på sin underarm hur långt det skulle vara.
- Maten skulle serveras på sekunden kl 18. När Anita Haglöf en gång hade råkat blanda vitlökssalt i köttfärssåsen istället för salt, men ändå reparerat skadan med att skicka efter ny köttfärs till Fårö, krävde Bergman en utredning av hur hon kunde vara så dum när han uttryckligen sagt att han avskydde vitlök. Dessutom blev ju middagen några minuter försenad.
- Han tålde inte ljud. Anita Haglöf fick alltid väldigt varsamt ta hand om disk och plock när Bergman var i närheten. Då hon en gång tappade ett kastrullock till marken hotade Bergman med att döda henne.

Anita Haglöf medger i dokumentären att hon var rädd för Bergman. När han var på dåligt humör kallade han kvinnan som lagade hans mat och skjortor samt städade hans hem för ynka 7000 i månaden för ragata och slyna. Anita Haglöf revolterade aldrig. Men hon slutade när Bergman krävde att hon skulle flytta till Fårö med honom permanent.

När Bergmans prylar som Anita Haglöf en gång har stått och polerat, nu säljs till hutlösa priser hoppas jag att Anita Haglöfs bok inbringar lika mycket stålar till henne. Alla lappar som Bergman skrev till henne, med budskapen "Den här osten är smaklös!" eller "Köp nya strumpor" borde vara av större kulturhistoriskt värde än en sketen sprattelgubbe. De är nämligen ett manus över den store gigantens liv.

Hyllningsallergi

Arbetsgruppen samlad. Hela dagen får ägnas åt att "prata ut". Efteråt ska alla säga vad dagen har tillfört. Det ena positiva omdömet efter det andra ramlar ur mina arbetskamraters munnar. "Stärkt, tillförsikt, en härlig grupp, skönt att vi fick den här tiden." Jag vet inte vad det är för fel på mig, men när för många tycker att något är otroligt bra, då tycker jag att det osar katt.

Samma sak på kvällen. Sus och jag bänkar oss framför Milk. Jag tycker Milk framstår som en ganska makthungrig streber som ständigt låter sig flankeras av yngre män som han kan tjäna som förebild åt. Sus ser honom som en framstående aktivist med ett gott hjärta som är öppet för alla. I filmen är han älskad av alla, så när som på alla homofober och mördaren (som troligen oxå är förälskad i honom).

Jag kan inte ställa någon annan diagnos på mig själv än hyllningsallergi. Ett halvbittert vi tål jag, men inte en inavlad hyllningskör.

Ursäkta, är ni gepard?

En okänd sydafrikanska vinner ett 800-meterslopp. Det är så otroligt att det inte kan vara sant. En sådan seger kombinerad med minimala friidrottarbröst, inte så värst ljus röst, och avsaknad av dockansikte gör det inte lätt att hävda att man är kvinna. Eller snarare så här: då måste man bevisa att man är kvinna.

Könsutredningen på Caster Semenya är en kränkning. Inte bara av henne utan i förlängningen även av oss som identifierar oss som kvinnor.

Nästa gång en okänd kille segrar stort i herrarnas kommer jag kräva en utredning: var detta en man, eller var det en gepard?

Svininfluensa

Igår infann sig följande skitnödiga förslag på mitt jobb: "Vi kanske borde sluta ta våra klienter i hand nu i infuensatider". Dåndimpen drabbade mig för jag tycker att det är extremt överdrivet. Vi träffar fyra nya klienter i veckan. Det är förmodligen farligare att öppna dörren till 8-våningshuset där kontoret ligger bland en massa andra kontor, än att ta någon av de fyra i hand. Det är farligare att ta sig till jobbet med tunnelbana, tåg eller buss. Det är till och med farligare att ha barn.

I media skriks olika skräckscenarier ut. Det senaste är att svininfuensan kommer ta 50 barns liv i Sverige. Men alla minns väl fiaskot med fågelinfuensan. Efter alla bilder på munskydd och masslakt på intet ont anande hönor så drabbades inte en enda människa i Sverige, om jag minns rätt. Antiklimax delux och fågelinfluensan blev snabbt lika ute som att hoppa bungyjump. Att media sällan håller sig till fakta i pandemirapporteringen framgår här.

Trångboddhet har varit avgörande för tidigare pandemier som ryska snuvan (1889-90) och spanska sjukan (1918-19). Hur det var med Asiaten (1957-58) och Honkonginfluensan (1968-70) vet jag inte. Däremot vet jag att Asiaten ledde till 5,6 miljoner sjukdagar på en befolkning om 7,3 miljoner svenskar. En stor samhällsekonomisk förlust ligger alltså och hotar bakom hostet och febern. Nu har Sverige kommit på att hotet mot hälsan och hotet mot samhällsekonomin bäst utmanövereras genom massvaccinering av befolkningen.

Kommer det hjälpa eller inte? Jag vet inte. Däremot tycker jag att staten har gjort alldeles för lite för att upplysa folk om den främsta metoden för att förhindra smittspridning: stanna hemma vid minsta misstanke om sjukdom, ligg kvar framför tv:n några dagar även efter att du känner dig frisk. Men sådana rekommendationer går inte ihop med regeringens arbetslinje. Det går heller inte ihop med statskassan. För den var det bättre att shoppa vaccin för några miljarder istället för att riskera upprepningen på flera miljoner sjukdagar. I vår tid är folk hemma i myskläder inte lika sexigt som citykarriärister i munskydd.

Kort är inte gott

Idag höll jag verkligen på att få leva på gammal mat. När jag skulle betala lunchen funkade inte kortet. Det fanns visst inga pengar i bankomaten heller. Och kontot visade sig vid en närmare titt innehålla 0,00 kr. Vad ska ni lära er av detta? Jo, att aldrig låta ett hotel dra ert kära kort vid incheckningen. Då reserverar dom nämligen en massa pengar som man med viss otur sedan inte kommer åt på en vecka. Fastän man har hostat upp en betalning vid hemgång. Vad hände med passet som pant?

Det är inget fel på det

Gammal mjölk. Jag har druckit den i flera dagar nu. Det går bra. Ännu har jag inte fått gröt till frukost när jag lagat te. Nu funderar jag på att göra ett experiment. Och nej, det är inte att spara mjölken ett år och sen smaka. Men med tanke på att svenskarna slänger lika mycket mat på ett år som motsvarar koldioxidutsläppen från 700 000 bilar (fråga mig inte hur långt de bilarna har kört, men det låter ju mycket i alla fall), så tänkte jag börja slänga lite mindre. Det vill säga ta taberas i kylskåpet. Tyvärr kan jag inte börja idag för det står kasslerstuvning sen månadsskiftet där. Jag väntar tills den har gått sin väg.

Utanför Östersund fanns en gång en gubbe som hette Mus-Olle. Han förbarmade sig alltid över sur mjölk och gammal köttfärs som blivit över i handelsboden. Det gav han till sina katter, som år efter år hade samma namn. Fastän det var nya katter alltså. Mus-Olle är min idol.

Rätt och fel

Jag gör ständigt fel. Fastän det känns rätt. Nu börjar jag misstänka att fel har klätt ut sig till rätt. Och att fel är jävligt snygg som rätt.

Väder i knät

Redan igår kväll visste jag. Att det skulle bli regn. Jag känner det i knät. Får en längtan efter att göra knät en halvmeter långt - alltså dra ut det, och fylla det med sås, eller åtminstone nåt varmt. Så där är det - väderknät. Då vet man att det blir omslag. Nu ska jag tipsa min väderföraktande bror om mitt senaste inlägg. Adjö

Storebror bestämmer

Snor och två lerklumpar till skor. Och kanske lite mer lomhörd än förut. Jag har varit på festival. Eller har jag varit på ett reklamjippo för Telia? Det är lite svårt att veta. För det första man såg när Stora skuggan närmade sig var konstiga tält med telialoggan på. Den första som tilltalade mig på festivalområdet ville att jag skulle skriva på nån lista så att telia kunde maila mig, och vad jag antar, försöka sälja nåt dyrt abonnemang. Allt för en trisslott. Naturligtvis skrev jag på. Överallt människor i regnponschos (hur det nu stavas) av märket telia. Tanten, med minnen från hur det var förr undrar: räcker det inte längre med rent och skärt musikintresse för att ordna festival? Krävs det alltid en storebror? Och kräver storebröder mer plats nu än tidigare?

En annan sak. Eller det var många saker man inte fick ta med in på festivalområdet. Till exempel var filt förbjudet. Och kamera. Och flaskor eller behållare. Jag fick ordna så att linsvätskan packades bland Sus grejer och att hon checkade in på hotellet innan hon gick på festival. Vilket för övrigt tog flera timmar eftersom jag hade råkat boka världens mest hemliga hotel bakom en grushög i Solna. Framme vid festivalgrindarna: lite kroppsvisitering och titt i ryggsäck. Eftersom vi sedan den 11 september 2001 har dresserats i att lämna ifrån oss allt nödvändigt på en resa är vi lydiga och gör som storebror har bestämt. Men hur många nya förbud och regler kommer storebror få ställa upp innan vi revolterar med det enda medel som biter på den kapitalistiska brorsan, det vill säga snörpt efterfrågan. Ja inte är jag beredd än så länge. Eftersom banden och sällskapet var toppen kommer jag göra om det igen. Tack Fridas kusin för biljetten!

Kellogs idealvikt

När man är en patetisk människa som jag ibland är, så gör man väldigt många tester på fisboken. Igår tog jag reda på min idealvikt. 61,2 kg gör mig så fucking förbannad. Det är minst 18 år sedan. Hur kan någon våga påstå att högstadiekroppen med all ångest och skit är ett ideal? Om vi skulle försöka uppnå Kellogs idealvikt skulle dom inte sälja några flingor, för då hade världen blivit tvungen att sluta äta.

Svett

Det råder ingen tvekan om att det är vår. Så fort jag aktiverar mig blir jag varm och får tantvallningar. Svettas av att slå in ett paket på bokhandeln. Svettas av att välja film. Svettas av att tänka på att jag ska diska. Svettas av att överväga vad man ska göra en fin kväll - sitta inne och glo på film eller ut i vädret och cykla?

Och nåt helt annat. Är det inte ganska värdelöst att konserter börjar på utsatt tid? Om det står 20.00 på en biljett betyder väl det insläpp 20.00? Eller åtminstine att ett eventuellt förband snart går upp på scenen. I lördags missade vi en halv Frida Hyvönen-konsert. Det var synd. För synd är ju när det inte blir som man tänkt sig, som Dr Alban sa.

Kärlek

Idag morrar och ryter jag inte så där som igår. Idag tänker jag istället på Soffy som får sitt knyte efter en evighetsväntan. Och på modiga människor. Och att jag oxå vill få barn.

Mensmonstret ger svar på tal

Är det nån som vill höra ett sanningens ord? Det går så bra så för idag kan jag säga precis vad jag tycker. Det här är vad som kommer ut: skärp er för fan!

Drömtydning

Igår bäddade jag och Sus ner oss för årets första övernattning på torpet. Fotogenlys, ficklampa och radio. På P1 huserade Sven Wollter. Han intervjuade folk om ditt och datt. En kvinna (som antagligen var känd men som jag inte vet vem det var, för jag har ingen koll på teaterregissörer) berättade att hon gick på drömtydningsmöten. Var får folk all tid ifrån, tänkte jag. Men det lät ju i och för sig spännande att få folks utlåtanden om ens undermedvetna utifrån att man delger dem de bizarra saker som händer varje natt.

Så nu vill jag att ni talar om för mig, vad betyder den här drömmen: Jag är ute och går. En kvinna med man och ett litet barn stannar mig. Kvinnan frågar om jag kan vara referens till ett jobb hon har sökt. Samtidigt märker jag hur ungen drar upp blixtlåset i min ryggsäck. Va fan gör ni? säger jag och vänder mig om. Då springer de iväg. Jag halkar på vägen som är så där slipprigt snöpackad. Jag ropar på hjälp. Två kvinnor stannar. Frågar: försökte de sälja lotter till dig oxå? Jag svara att ja, det var precis vad de gjorde. Ser hur den lilla familjen försöker lura en kvinna i guldleopardtights att köpa lotter genom att smyga ner dom i hennes väska, en bit bort. Jag ringer polisen men kommer inte fram. Istället blir jag hämtad av Pontus Gårdinger och två brats som säger att de ska bjuda mig på gratis middag om jag kan tänka mig att lyssna på ett föredrag om en ny finfin produkt. Jag frågar om dom tänker bjuda på fisk, för i så fall är jag inte intresserad. Det blir allt annat än fisk, lovar dom. Så jag följer med och det är trevligt. Ett tu tre är vi ute och flyger. Vi ska hoppa fallskärm. Jag skryter om hur orädd jag är och att det verkligen inte kommer bli nån match. Men hur gör man? Då förklarar någon att jag ska dra i några stroppar här och hålla koll på klockan där. När klockan visar ett visst slag ska jag styra till ursprungsposition. Jag inser att jag inte fattar nåt. Att det verkar oklokt att hoppa fallskärm då. Som tur är behöver jag inte outa min okunnighet för vi landar. Ombord stiger en civilklädd snut som griper Pontus Gårdinger och bratsen. SLUT

Fuskforskning

Det finns några medel som är helt otillåtna för en forskare som hävdar att hon är värd namnet. En dödssynd är att fylla ut och hitta på när materialet säger a men inte b. En annan är att googla sig till lite resultat. Det senare har nu hemska jag gjort. Jag har fått reda på att det ska finnas en dom om änglamakeri i Stockholm på 1930-talet. Tack Wikipedia! Men otack för de dåliga källhänvisningarna. Var fan kommer denna uppgift ifrån? Nåt mormor har berättat? Jag vill ha hänvisningar även om de så går till nåns gamla mormor. Ge mig!

Stå upp

Ibland vill genusvargen i mig ryta extra högt och gärna riva nån fårskalle. Som idag. Det var personalkonferens. Livliga och givande diskussioner om hur det kan komma sig att trots finanskris och en makalöst bra utbildning verkar blivande studenter inte fatta att ekonomisk historia is da shit. Mr studierektor håller koll på talarordningen bland alla som sitter i rummet och viftar. Alla som vill får säga sitt. Allas ord väger lika. Men det blir liksom för mycket jämbördighet för att det ska kännas bekvämt för prefekten. Han måste givetvis ställa sig upp när det blir hans tur att prata. Lite som för att markera att han höjer sig över diskussionen i stolarna. Diskussionen förbyts till en föreläsning. Så när det blir min tur för nästa inlägg reser jag mig oxå upp. Står där och predikar mina åsikter. Jag känner mig lite fånig - vilket är helt berättigat - det är ju fånigt att resa sig upp och prata över folks huvuden. Men jag känner även sötman av en liten men kanske nog så viktig revansch.