Kaninen blandar och ger

Fyra på en sal

2010-01-09T09:53:00.002+01:00

Jag har haft olyckan att få bekanta mig med sjukhus igen. Trots all etik i sjukvården och respekt för patientens integritet tillåter arkitekturen fortfarande flerpatientsalar. När man är som mest sjuk ska man alltså tvingas lyssna till andra som är lika sjuka. Och sjuka människor ger inte ifrån sig musik direkt. Det handlar om deras klagande samtal till anhöriga, deras problem med att få upp stjärten för att kissa på ett bäcken och sedan skvalet när det lyckas, deras ajajaj och deras hulkningar och skrikkräkningar. Jag vet inte om fler är som jag, men jag känner mig nermsittad bara jag hör sjukoljud.

Och omvänt, inte kan man prata med sina anhöriga om ditt och datt utan att det är ett offentligt samtal. Allt som gäller kroppens bräcklighet och äckel sker inför öppen ridå. Eller nja, en ridå i form av landstingsskynke brukar ju dras för, men vad hjälper det.

Men hur vidrigt det än är att få in andras sjukdomar i öronen och veta att man besudlar dem med sin egen så är nog det värsta att sjukdomar också kan smitta. Och då menar jag på riktigt. På salen jag har besökt härjar magsjukan. Det spelade ingen roll att tre av de fyra inte hade fått några symptom, de blev isolerade med en vinterkräksjuk tant. Ingen får lämna salen, ingen får komma in. Det är säkert klokt på sitt sätt. Men en påtvingad kollektiv tillvaro i ett smittoträsk är ju inte hallelulja för hälsan direkt. Nu har magsjukan klubbat ner den jag älskar där inne och jag är inte barmhärtig när jag vrålar: Ge oss ensamsalar nu!

Svart och 25

2010-01-07T21:53:00.003+01:00

Man hade ju kunnat hoppas att 2010 skulle bli ett år utan könsförnedring. Men icke. Direkt har det nya decenniet inletts med trams utan dess like. Ni förstår förstås att jag pratar om facebookplågan"vi-tjejer-som-är-så-finurliga-prövar-killarnas-nyfikenhet-och-skriver-upp-färgen-på-våra-underkläder-på-statusraden". Att horder av brudar, och en och annan kille som fått nys om experimentet, hakade på kan väl inte ha kommit som någon överraskning. Folks dumhet en masse har väl bevisats många gånger förr som när nazisterna lyckades ta över makten i Tyskland med starkt folkligt stöd 1933 eller när svenskarna ödslade nylosntrumpor på sina tv-apparater 1962.

Nu är det här inte bara dumt, det innehåller en taskig föreställning om kön oxå. Jag vet inte vad som är värst; utgångspunkten att tjejerna ska "busa" med killarna för att vara lite "crazy" och att killar av naturen är både nyfikna och blåsta på samma gång, eller att så många tjejer (och som sagt några killar) har haft den dåliga smaken att dela med sig av sina underklädskulörer. Till råga på allt har det kommit en om möjligt ännu mer intelligensbefriad uppmaning på min mail idag. I syfte att "förvirra killar" ska jag nu skriva ett tal mellan 1 och 300 på min statusrad.

Jag blir fuckning förbannad. Mänskligheten (här representerad av facebook) är på väg mot total kollaps om tillräckligt många bara gör som dom blir tillsagda. Och varför är det så mycket tjejerna mot killarna? Människorna mot djuren vore bättre. Jag hoppas att djuren vinner.

Sambo

2010-01-06T21:19:00.003+01:00

Då jag själv har börjat grotta ner mig i det heterosexuella samboendet kan det vara på sin plats att påminna om att det finns andra samlevnadsformer. Häromdagen hörde jag om en kvinna som delade sitt liv med en fågel. Fågeln hette nåt överklassfånigt som Figge, Pompom eller Tjabo. Figge, Pompom eller Tjabo kunde prata. Han var väl papegoja eller nåt i den stilen. Kvinnan och Figge, pompom eller Tjabo gjorde det mesta tillsammans. Till exempel låg de i hennes stora säng och läste tidningen. Då kunde det hända att fågeln sa "skita" varpå kvinnan räckte sin hand utanför sängen, sträckte ut fingret så att Figge, Pompom eller Tjabo kunde promenera ut på stadiga men egentligen väldigt bräckliga fågelben och släppa sitt träck ner på golvet.

Mina tankar snurrar runt men går visst mest till Jens Orbacks mormors syster. Hon som var ihop med en häst.

Förberedelsernas tyranni

2009-12-20T00:13:00.007+01:00

Till alla er som har väntat: Ajm back. Grattis och så vidare. Men jag är dåligt insatt. Räkna inte med upplysning och fakta. Jag har levt utan tidning och TV i tre månader nu (det är inte riktigt sant men tillräckligt sant för att vara en ursäkt).

Ändå har det inte undgått mig att en klimatkonferens pågår i Köpenhamn. Det finns säkert tusen saker att säga om den, om vädret, om isbjörnar som ensamma på ett isflak seglar iväg förutan vind. Jag säger istället: whats up med alla förberedelser? För visst var det så att Danmark har instiftat särskilda lagar för att kunna frihetsberöva människor i ett halvt dygn även om de inte är misstänkta för brott, kunna sätta folk i finkan bara för att de befunnit sig på en plats för upplopp utan att själva vara delaktiga i det, samt inrättat en burkoloni där förövarna för de nya brottsrubriceringarna kan låsas in som herrelösa katter?

Att förbereda ett ynka möte på ett sätt som i grunden rubbar demokratiska värden verkar lite aningslöst i mina ögon. Om tanken var att farbror blå blott genom sina hårdnade nypor skulle kunna skrämma jobbiga demonstranter till skötsamhet, glömde man bort farbror blås egen vilja att vara duktig pojke/flicka. När lagar och burar finns lämnas de inte oanvända. Det är en gammal sanning.

Här vill jag slänga in någon pretantiös slutkläm om förberedelsernas tyranni, så jag säger: förberedelser kan skapa tyranni. Tack och god natt!

Regimani

2009-09-29T09:50:00.002+02:00

Igår auktionerades Bergmans bohag och behag ut. Att hylla Bergman med skamlösa överbud på menlösa saker tycks ingen skämmas för. En skitful sprattelgubbe som ett av barnbarnen gjort själv "med papper och penna" till morfar Bergman gick för 29 000 spänn.

Samma dag ser jag Tom Alandhs dokumentär om Bergmans hushållerska Anita Haglöf. Efter att ha hört Anita Haglöfs historia saknar åtminstone jag all lust att bjuda pengar på gubben Bergmans skräp. Bergman var nämligen en bortskämd snorunge utan hyfs i en gammelmans kropp. Han kunde slå i en hel värld att han till yrket var en enastående regissör. Problemet var bara att det inte var hans profession, det var hans störda personlighet. Han regisserade nämligen även sin hushållerska som han regisserade sina skådespelare. Olika exempel:

- Hans säng skulle bäddas såsom på hotell. Det var viktigt att lakanet var uppvikt exakt lika långt varje dag. Bergman föreslog att Anita Haglöf skulle markera med tusch på sin underarm hur långt det skulle vara.
- Maten skulle serveras på sekunden kl 18. När Anita Haglöf en gång hade råkat blanda vitlökssalt i köttfärssåsen istället för salt, men ändå reparerat skadan med att skicka efter ny köttfärs till Fårö, krävde Bergman en utredning av hur hon kunde vara så dum när han uttryckligen sagt att han avskydde vitlök. Dessutom blev ju middagen några minuter försenad.
- Han tålde inte ljud. Anita Haglöf fick alltid väldigt varsamt ta hand om disk och plock när Bergman var i närheten. Då hon en gång tappade ett kastrullock till marken hotade Bergman med att döda henne.

Anita Haglöf medger i dokumentären att hon var rädd för Bergman. När han var på dåligt humör kallade han kvinnan som lagade hans mat och skjortor samt städade hans hem för ynka 7000 i månaden för ragata och slyna. Anita Haglöf revolterade aldrig. Men hon slutade när Bergman krävde att hon skulle flytta till Fårö med honom permanent.

När Bergmans prylar som Anita Haglöf en gång har stått och polerat, nu säljs till hutlösa priser hoppas jag att Anita Haglöfs bok inbringar lika mycket stålar till henne. Alla lappar som Bergman skrev till henne, med budskapen "Den här osten är smaklös!" eller "Köp nya strumpor" borde vara av större kulturhistoriskt värde än en sketen sprattelgubbe. De är nämligen ett manus över den store gigantens liv.

Hyllningsallergi

2009-08-29T09:38:00.002+02:00

Arbetsgruppen samlad. Hela dagen får ägnas åt att "prata ut". Efteråt ska alla säga vad dagen har tillfört. Det ena positiva omdömet efter det andra ramlar ur mina arbetskamraters munnar. "Stärkt, tillförsikt, en härlig grupp, skönt att vi fick den här tiden." Jag vet inte vad det är för fel på mig, men när för många tycker att något är otroligt bra, då tycker jag att det osar katt.

Samma sak på kvällen. Sus och jag bänkar oss framför Milk. Jag tycker Milk framstår som en ganska makthungrig streber som ständigt låter sig flankeras av yngre män som han kan tjäna som förebild åt. Sus ser honom som en framstående aktivist med ett gott hjärta som är öppet för alla. I filmen är han älskad av alla, så när som på alla homofober och mördaren (som troligen oxå är förälskad i honom).

Jag kan inte ställa någon annan diagnos på mig själv än hyllningsallergi. Ett halvbittert vi tål jag, men inte en inavlad hyllningskör.

Ursäkta, är ni gepard?

2009-08-23T21:22:00.002+02:00

En okänd sydafrikanska vinner ett 800-meterslopp. Det är så otroligt att det inte kan vara sant. En sådan seger kombinerad med minimala friidrottarbröst, inte så värst ljus röst, och avsaknad av dockansikte gör det inte lätt att hävda att man är kvinna. Eller snarare så här: då måste man bevisa att man är kvinna.

Könsutredningen på Caster Semenya är en kränkning. Inte bara av henne utan i förlängningen även av oss som identifierar oss som kvinnor.

Nästa gång en okänd kille segrar stort i herrarnas kommer jag kräva en utredning: var detta en man, eller var det en gepard?

Svininfluensa

2009-08-22T08:03:00.002+02:00

Igår infann sig följande skitnödiga förslag på mitt jobb: "Vi kanske borde sluta ta våra klienter i hand nu i infuensatider". Dåndimpen drabbade mig för jag tycker att det är extremt överdrivet. Vi träffar fyra nya klienter i veckan. Det är förmodligen farligare att öppna dörren till 8-våningshuset där kontoret ligger bland en massa andra kontor, än att ta någon av de fyra i hand. Det är farligare att ta sig till jobbet med tunnelbana, tåg eller buss. Det är till och med farligare att ha barn.

I media skriks olika skräckscenarier ut. Det senaste är att svininfuensan kommer ta 50 barns liv i Sverige. Men alla minns väl fiaskot med fågelinfuensan. Efter alla bilder på munskydd och masslakt på intet ont anande hönor så drabbades inte en enda människa i Sverige, om jag minns rätt. Antiklimax delux och fågelinfluensan blev snabbt lika ute som att hoppa bungyjump. Att media sällan håller sig till fakta i pandemirapporteringen framgår här.

Trångboddhet har varit avgörande för tidigare pandemier som ryska snuvan (1889-90) och spanska sjukan (1918-19). Hur det var med Asiaten (1957-58) och Honkonginfluensan (1968-70) vet jag inte. Däremot vet jag att Asiaten ledde till 5,6 miljoner sjukdagar på en befolkning om 7,3 miljoner svenskar. En stor samhällsekonomisk förlust ligger alltså och hotar bakom hostet och febern. Nu har Sverige kommit på att hotet mot hälsan och hotet mot samhällsekonomin bäst utmanövereras genom massvaccinering av befolkningen.

Kommer det hjälpa eller inte? Jag vet inte. Däremot tycker jag att staten har gjort alldeles för lite för att upplysa folk om den främsta metoden för att förhindra smittspridning: stanna hemma vid minsta misstanke om sjukdom, ligg kvar framför tv:n några dagar även efter att du känner dig frisk. Men sådana rekommendationer går inte ihop med regeringens arbetslinje. Det går heller inte ihop med statskassan. För den var det bättre att shoppa vaccin för några miljarder istället för att riskera upprepningen på flera miljoner sjukdagar. I vår tid är folk hemma i myskläder inte lika sexigt som citykarriärister i munskydd.

Kort är inte gott

2009-08-19T20:42:00.003+02:00

Idag höll jag verkligen på att få leva på gammal mat. När jag skulle betala lunchen funkade inte kortet. Det fanns visst inga pengar i bankomaten heller. Och kontot visade sig vid en närmare titt innehålla 0,00 kr. Vad ska ni lära er av detta? Jo, att aldrig låta ett hotel dra ert kära kort vid incheckningen. Då reserverar dom nämligen en massa pengar som man med viss otur sedan inte kommer åt på en vecka. Fastän man har hostat upp en betalning vid hemgång. Vad hände med passet som pant?

Det är inget fel på det

2009-08-18T19:59:00.002+02:00

Gammal mjölk. Jag har druckit den i flera dagar nu. Det går bra. Ännu har jag inte fått gröt till frukost när jag lagat te. Nu funderar jag på att göra ett experiment. Och nej, det är inte att spara mjölken ett år och sen smaka. Men med tanke på att svenskarna slänger lika mycket mat på ett år som motsvarar koldioxidutsläppen från 700 000 bilar (fråga mig inte hur långt de bilarna har kört, men det låter ju mycket i alla fall), så tänkte jag börja slänga lite mindre. Det vill säga ta taberas i kylskåpet. Tyvärr kan jag inte börja idag för det står kasslerstuvning sen månadsskiftet där. Jag väntar tills den har gått sin väg.

Utanför Östersund fanns en gång en gubbe som hette Mus-Olle. Han förbarmade sig alltid över sur mjölk och gammal köttfärs som blivit över i handelsboden. Det gav han till sina katter, som år efter år hade samma namn. Fastän det var nya katter alltså. Mus-Olle är min idol.

Rätt och fel

2009-08-17T21:35:00.002+02:00

Jag gör ständigt fel. Fastän det känns rätt. Nu börjar jag misstänka att fel har klätt ut sig till rätt. Och att fel är jävligt snygg som rätt.

Väder i knät

2009-07-01T22:01:00.003+02:00

Redan igår kväll visste jag. Att det skulle bli regn. Jag känner det i knät. Får en längtan efter att göra knät en halvmeter långt - alltså dra ut det, och fylla det med sås, eller åtminstone nåt varmt. Så där är det - väderknät. Då vet man att det blir omslag. Nu ska jag tipsa min väderföraktande bror om mitt senaste inlägg. Adjö

Storebror bestämmer

2009-06-16T08:16:00.002+02:00

Snor och två lerklumpar till skor. Och kanske lite mer lomhörd än förut. Jag har varit på festival. Eller har jag varit på ett reklamjippo för Telia? Det är lite svårt att veta. För det första man såg när Stora skuggan närmade sig var konstiga tält med telialoggan på. Den första som tilltalade mig på festivalområdet ville att jag skulle skriva på nån lista så att telia kunde maila mig, och vad jag antar, försöka sälja nåt dyrt abonnemang. Allt för en trisslott. Naturligtvis skrev jag på. Överallt människor i regnponschos (hur det nu stavas) av märket telia. Tanten, med minnen från hur det var förr undrar: räcker det inte längre med rent och skärt musikintresse för att ordna festival? Krävs det alltid en storebror? Och kräver storebröder mer plats nu än tidigare?

En annan sak. Eller det var många saker man inte fick ta med in på festivalområdet. Till exempel var filt förbjudet. Och kamera. Och flaskor eller behållare. Jag fick ordna så att linsvätskan packades bland Sus grejer och att hon checkade in på hotellet innan hon gick på festival. Vilket för övrigt tog flera timmar eftersom jag hade råkat boka världens mest hemliga hotel bakom en grushög i Solna. Framme vid festivalgrindarna: lite kroppsvisitering och titt i ryggsäck. Eftersom vi sedan den 11 september 2001 har dresserats i att lämna ifrån oss allt nödvändigt på en resa är vi lydiga och gör som storebror har bestämt. Men hur många nya förbud och regler kommer storebror få ställa upp innan vi revolterar med det enda medel som biter på den kapitalistiska brorsan, det vill säga snörpt efterfrågan. Ja inte är jag beredd än så länge. Eftersom banden och sällskapet var toppen kommer jag göra om det igen. Tack Fridas kusin för biljetten!

Kellogs idealvikt

2009-05-20T16:23:00.003+02:00

När man är en patetisk människa som jag ibland är, så gör man väldigt många tester på fisboken. Igår tog jag reda på min idealvikt. 61,2 kg gör mig så fucking förbannad. Det är minst 18 år sedan. Hur kan någon våga påstå att högstadiekroppen med all ångest och skit är ett ideal? Om vi skulle försöka uppnå Kellogs idealvikt skulle dom inte sälja några flingor, för då hade världen blivit tvungen att sluta äta.

Svett

2009-05-19T18:24:00.002+02:00

Det råder ingen tvekan om att det är vår. Så fort jag aktiverar mig blir jag varm och får tantvallningar. Svettas av att slå in ett paket på bokhandeln. Svettas av att välja film. Svettas av att tänka på att jag ska diska. Svettas av att överväga vad man ska göra en fin kväll - sitta inne och glo på film eller ut i vädret och cykla?

Och nåt helt annat. Är det inte ganska värdelöst att konserter börjar på utsatt tid? Om det står 20.00 på en biljett betyder väl det insläpp 20.00? Eller åtminstine att ett eventuellt förband snart går upp på scenen. I lördags missade vi en halv Frida Hyvönen-konsert. Det var synd. För synd är ju när det inte blir som man tänkt sig, som Dr Alban sa.

Kärlek

2009-05-12T20:10:00.003+02:00

Idag morrar och ryter jag inte så där som igår. Idag tänker jag istället på Soffy som får sitt knyte efter en evighetsväntan. Och på modiga människor. Och att jag oxå vill få barn.

Mensmonstret ger svar på tal

2009-05-11T20:46:00.003+02:00

Är det nån som vill höra ett sanningens ord? Det går så bra så för idag kan jag säga precis vad jag tycker. Det här är vad som kommer ut: skärp er för fan!

Drömtydning

2009-05-10T17:36:00.002+02:00

Igår bäddade jag och Sus ner oss för årets första övernattning på torpet. Fotogenlys, ficklampa och radio. På P1 huserade Sven Wollter. Han intervjuade folk om ditt och datt. En kvinna (som antagligen var känd men som jag inte vet vem det var, för jag har ingen koll på teaterregissörer) berättade att hon gick på drömtydningsmöten. Var får folk all tid ifrån, tänkte jag. Men det lät ju i och för sig spännande att få folks utlåtanden om ens undermedvetna utifrån att man delger dem de bizarra saker som händer varje natt.

Så nu vill jag att ni talar om för mig, vad betyder den här drömmen: Jag är ute och går. En kvinna med man och ett litet barn stannar mig. Kvinnan frågar om jag kan vara referens till ett jobb hon har sökt. Samtidigt märker jag hur ungen drar upp blixtlåset i min ryggsäck. Va fan gör ni? säger jag och vänder mig om. Då springer de iväg. Jag halkar på vägen som är så där slipprigt snöpackad. Jag ropar på hjälp. Två kvinnor stannar. Frågar: försökte de sälja lotter till dig oxå? Jag svara att ja, det var precis vad de gjorde. Ser hur den lilla familjen försöker lura en kvinna i guldleopardtights att köpa lotter genom att smyga ner dom i hennes väska, en bit bort. Jag ringer polisen men kommer inte fram. Istället blir jag hämtad av Pontus Gårdinger och två brats som säger att de ska bjuda mig på gratis middag om jag kan tänka mig att lyssna på ett föredrag om en ny finfin produkt. Jag frågar om dom tänker bjuda på fisk, för i så fall är jag inte intresserad. Det blir allt annat än fisk, lovar dom. Så jag följer med och det är trevligt. Ett tu tre är vi ute och flyger. Vi ska hoppa fallskärm. Jag skryter om hur orädd jag är och att det verkligen inte kommer bli nån match. Men hur gör man? Då förklarar någon att jag ska dra i några stroppar här och hålla koll på klockan där. När klockan visar ett visst slag ska jag styra till ursprungsposition. Jag inser att jag inte fattar nåt. Att det verkar oklokt att hoppa fallskärm då. Som tur är behöver jag inte outa min okunnighet för vi landar. Ombord stiger en civilklädd snut som griper Pontus Gårdinger och bratsen. SLUT

Fuskforskning

2009-04-26T10:35:00.003+02:00

Det finns några medel som är helt otillåtna för en forskare som hävdar att hon är värd namnet. En dödssynd är att fylla ut och hitta på när materialet säger a men inte b. En annan är att googla sig till lite resultat. Det senare har nu hemska jag gjort. Jag har fått reda på att det ska finnas en dom om änglamakeri i Stockholm på 1930-talet. Tack Wikipedia! Men otack för de dåliga källhänvisningarna. Var fan kommer denna uppgift ifrån? Nåt mormor har berättat? Jag vill ha hänvisningar även om de så går till nåns gamla mormor. Ge mig!

Stå upp

2009-04-23T17:19:00.002+02:00

Ibland vill genusvargen i mig ryta extra högt och gärna riva nån fårskalle. Som idag. Det var personalkonferens. Livliga och givande diskussioner om hur det kan komma sig att trots finanskris och en makalöst bra utbildning verkar blivande studenter inte fatta att ekonomisk historia is da shit. Mr studierektor håller koll på talarordningen bland alla som sitter i rummet och viftar. Alla som vill får säga sitt. Allas ord väger lika. Men det blir liksom för mycket jämbördighet för att det ska kännas bekvämt för prefekten. Han måste givetvis ställa sig upp när det blir hans tur att prata. Lite som för att markera att han höjer sig över diskussionen i stolarna. Diskussionen förbyts till en föreläsning. Så när det blir min tur för nästa inlägg reser jag mig oxå upp. Står där och predikar mina åsikter. Jag känner mig lite fånig - vilket är helt berättigat - det är ju fånigt att resa sig upp och prata över folks huvuden. Men jag känner även sötman av en liten men kanske nog så viktig revansch.

I love Micke

2009-04-21T20:25:00.002+02:00

Han har världens gladaste leende, får mig att må så himla bra och dansar så snyggt. Det enda som ligger honom i fatet är väl hans musiksmak. Han bara älskar schlagers. Men när han till och med får min puls att höjas med Lili & Sussie, ja då vet jag att han är rätt gympaledare för mig.

Min häst

2009-04-20T13:13:00.002+02:00

Hej! Jag är en tjej på många jordsnurr som gillar hästar. Jag har en käpphäst. Han heter Starmoon. Det som är bra med Starmoon är att han har svans för det har inte alla käpphästar. Jag brukar kamma den. Om mer än ett halvår fyller jag år. Då ska jag önska mig en riktig häst. Hej då!

Knullmaskinen

2009-04-18T10:41:00.002+02:00

Min arbetskamrat har en hingst. Den ser ut som en indian. Nu ska indianhästen få knulla. Folk ska resa från hela västernorrland med sina ston. Inträde till hagen för damerna är 3-4000 spänn. Om det kommer ett levande föl utav besöket hos indianhästen - ja då cashar hövdingen in ännu 5-6000. Knullmaskinen är mycket lönsammare än aktier.

Konsten att inte avslöja för mycket och ändå vara intressant

2009-04-15T20:52:00.006+02:00

Man ska aldrig missa en chans till en erefarenhet. Hur pinsam den än må vara. Det har Ronny Jönsson lärt mig idag. Jag fick lyssna till historien om hur han blev erbjuden sommarjobb. Som skojfrisk björn. Skulle dra vitsar för skrikiga ungar och smesterförbannade föräldrar som köade till Liseberg. Av nån underlig anledning som björn, inte som kanin, vilket jag hade tyckt varit såväl passande som bäst. Ronny avböjde att göra en Björne.

Här hade det varit läge för en tänkvärd slutkläm- men jag kom inte på nån. Istället får ni veta: jag har köpt en illgrön bikini.

Rått kaffe

2009-04-12T10:41:00.002+02:00

Jag ser det framför mig. Vintereftermiddag i torpet. Skittrist i hålan. Tröttnat på att gnaga på alla kvarglömda petflaskor, dansa på borden och skita i sängen. Istället sitter råttorna på rad på porslinshyllan och mumsar kaffepulver. Svansarna hängades ner som kafferep.

Den långa fredagen för länge sen

2009-04-10T10:51:00.004+02:00

Nån gång för väldigt länge sen, i det där livet jag knappt har några minnen utav, stod jag i familjen K:s hall och tittade ner på hallbordet. En påse spik. En långfredagsgåva från släkten. En rysligt makaber sed.

Kom igen kärringar!

2009-04-09T18:15:00.001+02:00

Här har en annan varit och handlat stora godispåsen. Ring på min dörr och ge mig fula påskkort nu då!

Superhjälten

2009-04-08T17:36:00.003+02:00

Idag hände det igen. Jag kollade upp från den otydliga handstilen i klumpigt bläck och skådade ännu en person i bara mässingen på arkivet. Den här gången var det en man. Tjusigt dressed up i grå långkalsonger som han hade drapperat med ett par svarta boxershorts. Hade det varit vanliga sånna där yfrontskallingar hade man kunnat tro att han ville vara superhjälte. Dom brukar ju ha kalsongerna utanpå av nån anledning. Men här var det slappa bomullsboxers över ännu slappare långfillingar och skönt gällivarehäng som gällde. Dessutom hade skjortan uppklippta hål vid armbågarna. Kanske ett smart sätt att förstora ett urväxt plagg.

Jag börjar inse att jag är helt fel ute som kommer till arkivet i jeans och tröja.

Akademisk engelska

2009-04-07T20:45:00.002+02:00

Idag började jag en kurs i akademisk engelska. Vi gjorde sånna där namnskyltar av papper. Och sen lärde jag mig att vetenskapliga tidskrifter har sitt ursprung i brev mellan vetenskapsmän. Och att en titel på en artikel inte ska vara för lång. Det tog 3 timmar. Jag som minns plugg som jobbigt.

Pretantiös

2009-03-22T18:36:00.004+01:00

Min underbara N ringde när jag satt i ett gråmulet Katrineholm. "Alex Schulman har intervjuat Björn Raelid i Nöjesguiden och det är ju helt stört." Veckans skratt bjuder den Ranelidska björnen när han oblygt svarar på Alex Schulmans frågor:

"Nu ska jag säga de viktigaste orden du kommer att få höra i den intervjun, så notera detta noga. Jag har brutit konsensus bland Sveriges författare och det stör vissa journalister. Jag har fått Augustpriset. Mitt språk har valts till det vackraste i Sverige. Jag får många hyllande recensioner, men jag är fortfarande bara lärjunge. Jag har varit fotbollsspelare, jag kanske har varit Sveriges snabbaste fotbollsspelare. Jag har varit filosofilärare. Jag stör därmed konsensus. Jag låtsas inte, som andra författare, att de inte kan skriva. Själva anfangen till allt författarskap är en gigantisk förmätenhet. I den stund du kommer till ett förlag med ett manuskript, så tror du dig om att ha skrivit något som ingen annan kan. Det ligger implicit som plustecknet gör framför det naturliga heltalet längst till vänster i ett matematiskt tal. Det står inte ”plus fem plus tre”, det står ”fem plus tre”. Är det inte så?"

MVG till den som kan lösa den poetiska matematiska ekvationen på slutet. Ytterligare ett MVG går till den som begriper hur Ranelid använder ordet konsensus. Enligt Svenska Akademins ordlista betyder det "samstämmighet mellan parter som har olika intressen". Ranelid verkar snarare mena "överenskommelse om uppförandekod" alltså typ författarnas egna jantelag. Men vad vet jag. Ranelid har ju Sveriges vackraste språk. Då är det kanske ok att ändra lite på ordens innebörd. Kanske är det det som bedöms som vackert. Att någon snor språknyckeln och ruvar på den i sitt ide. Som en Björn.

Björn Ranelid är inte bara björn. Han är även sällsynt arg på kvinnor. Sex kvinnor nämns in intervjun. Detta är var han har att säga om dem:
Linda Skugge - Ranelid inte kan ta hennes namn i sin mun
Lousie Boije af Gennäs - vid tillfälle har han kallat henne för Boije af Majonäs
Maria Schottenius - kulturredaktör på DN som är den grindvakt som hindrat hans böcker från att bli recenserade i DN, enligt Ranelid själv alltså. Hon har även kallat honom pappskalle. Hua.
Linda Rosing & Carolina Gynning - omnnämns indirekt som ickeförfattare, vilket jag i och för sig kan hålla med om efter att ha läst åtminstone Gynnings bok.
Liza Marklund: ytterligare en författare vars namn Ranelid inte kan nämna.

Slutligen kan jag inte låta bli att reagera på att Ranelid verkar tycka att storleken spelar en så ofantlig roll. Kvanitetsmått på sin storhet som Ranelid nämner i artikeln:
1. Alla böcker. 25 st. Sedan den 25 oktober 1983, upplyser Ranelid. Man kan ju inte låta bli att undra varför datumet är viktigt att nämna. Är det för att vi ska förstå att på 25 ½ år, inte 26, har det blivt 25 böcker?
2. Alla föreläsningar. 3000 föredrag räknar Ranelid till.
3. Alla beundrarbrev. Ranelid vill påtala att han förutom de 10 000 beundrarbrev som Schulman känner till även har ytterligare 400 på kammaren.
4. Alla omslag. Han har målat fem omslag till sina böcker.

Kejsarens nya kläder

2009-03-14T15:02:00.002+01:00

På arkivet. Får plats vid bord nr 2. Framför bord nr 2: vaktmästare och kulturtant i zebrarandiga strumpbyxor samt kavaj. De böjer sig över nån gammal bok och tycks närgranska något. Jag granskar ett par blommiga tanttrosor. Herre gud! Människan har ju glömt ta på sig kjolen! Här står hon, lutad över en arkivvolym ivrigt diskuterandes med vaktmästaren. Med den blomstande baken vänd mot resten av besökarna i forskarsalen. Trosorna sitter lite obekvämt snett. Sömmen på strumbyxorna också. Jag överväger: vad är rätt att göra? Gå fram och säga "ursäkta, men vet du om att man ser igenom dina strumpbyxor", eller låtsas som att kejsarens nya kläder är heltäckande? Kommer bara fram till att det är helt fel och elakt att ta kort på spektaklet. De vänder sig om och går ut. Jag ser att strumpbyxorna hasat ner lite i grenen. Vaktmästaren och tanten ser glada ut.

Senare i foajén: strumpbyxetanten entrar genom ytterdörren. Nu i och för sig iklädd jacka. Men fortfarande med rumpan bar. Fredag den 13e var åtminstone inte MIN otursdag.

Lönesänkning

2009-03-04T08:50:00.002+01:00

Jaha, nu har IF Metall gått med på efterfrågestyrd arbetstidsförkortning. I media skriks det om lönesänkning. Vanja Lundby-Wedin sitter i TV-soffan och på Mona Sahlin-pedagogiskt vis förklarar skillnaden mellan lönesänkning och arbetstidsförkortning (fast Vanja är tusen gånger bättre än Mona). Redan dagen efter chockbeskedet, som jag först tolkade som någon fackpamps kåthet på att skriva in sig i historieböckerna som föregångaren för Saltsjöbadavtalet II, kan vi se effekterna av IF Metalls idé. Kommunen i Forshaga vill sänka 200 heltider på social- och omsorgsförvaltningen till 95 %. Alltså också en arbetstidsförkortning på pappret. Men kommunens service till barn, gamla och sjuka är knappast lika efterfråge- och konjunkturstyrd som industrins produktion. Lika mycket arbete ska utföras på kortare tid alltså. Då, mina vänner, snackar vi lönesänkning. IF Metalls idé, som kanske rymde några poänger för deras medlemmer, riskerar att smitta ner hela Sverige med lönesänkarsjukan.

Grannsämja

2009-02-27T10:40:00.002+01:00

Vad glad jag blev när jag upptäckte att vi hade ännu en tvättstuga i huset. Och ännu gladare blev jag när en tant som tvättade samtidigt vänligt visade hur de nya maskinerna fungerade. Sen berättade hon om en ny semelvariant som bara kostade 16 kronor på Lindahls, att en gång när tvättstugan stått olåst hade en man sovit och ätit mat där samt att hon har haft endast 20 grader i sin lägenhet under vintern. Jag svarade att jaså? jag köpte semlor för 22 kr häromdagen. Och kallt, nej det har vi inte. Kanske är det nåt med väggarna? Eller fönstren? Och hua, vad rädd jag skulle bli om nån satt och käkade mat intill torktumlaren när jag kom släpande med min tvättkorg.

Fram för mer kallprat, grannprat och hjälpsamma råd. Och bevara tvättstugorna - denna sista gemensamhetsanläggning i vår individualiserade värld.

Frid och fröjd

2009-02-22T19:10:00.001+01:00

Idag vann jag nästan på Bit för bit i Aftonbladet. Alltid något att vara glad för.

Bitterfittans recept mot förkylning

2009-02-22T09:22:00.002+01:00

1. Inse att allt är värdelöst och glädjelöst.
2. Prata med en snäll kompis som är snäll.
3. Tjut som en hund över att alla andra är så snälla och du är så menlös.
4. Snyt dig och gå ut på stan.
5. Bli fruktansvärt irriterad på allt folk som är i vägen, tränger sig före i kön, har för breda barnvagnar, för höga röster eller bara fula kläder. Det går även utmärkt att bli vansinnig på att påsen med skittunga varor inte gick ner i cykelkorgen, att du blev tvungen att stanna i korsningen man alltid brukar kunna susa igenom för att en biljävel dök upp, eller för att du först tog fram fel nyckel till dörren.
6. Väl hemma - gråt över alla oförätter du råkade ut för på stan. Konsumera en rulle toapapper.
7. Tillbringa kvällen med vänner som accepterar dig för den bitterfitta du är. Dom serverar medicin i form av god mat och rött vin.
8. Låt lilla S tvätta bort intorkade tårar på din kind under förevändingen att det är smuts.

Hals

2009-02-18T08:45:00.002+01:00

Jag som hade börjat det nya livet så bra. Träning fyra gånger i veckan och ett ohämat (ett eller 2 m, e eller ä?) intag av mat. Då ska halsjäveln komma och förstöra allt. Vad återstår nu? Döden antagligen.

Inte för sent

2009-02-09T21:59:00.004+01:00

Jag brukar säga att det inte är så farligt att pendla till Sthlm. Det säger jag inte idag. 3 timmar blev tåget försenat. Men det är ändå inte jag som ska sörja en förlorad kväll. En man förlorade livet på rälsen i Flen. I vagnen några kilometer bort satt vi och suckade och stönade över allt vi inte skulle hinna se på tv, maten vi skulle behöva värma i mikron och att det snart var dax att ge sig iväg för en ny dags arbete. Ibland tycker jag att jag är bland det futtigaste som finns.

Social kompetens

2009-02-04T21:59:00.003+01:00

Eftersom Sus just nu läser en kurs i social kompetens har jag fått anledning att fundera över vad det är. Idag har jag kommit fram till vad det INTE är. Och att det inte är så dumt det heller. Såg Babel där stackars Daniel Sjölin försökte intervjua Slas son som tydligen har skrivit någon slags uppgörelse med sin far - den store författaren. Blåbärsmaskinen eller nåt annat helt obegripligt hette boken. Slas son, som vi kan kalla X Claesson, satt och knarkartomat-ryckte i sin fåtölj och tyckte i stort sett att alla frågor som Daniel Sjölin ställde var dumma. Och han sa det också. Vilket väl är väldigt socialt inkomptent. Men just därför blev intervjun intressant. Att inte svara på frågorna utan kritisera dem, att inte tacka för inbjudan utan bara titta lite slött förbi kameran med "varsågoda era jävlar" i blicken, att inte gå med på att bli etiketterad - allt detta är att ta en diskussion på allvar. Jag fick samma a-ha upplevelse när etikforskaren och tillika självmordskandidaten Ann Heberlein satt och var bitter-butter i ett diskussionsprogram. I vår värld där smidighet, som jag har slarvigt och säkert helt felaktigt likställer med social kompetens, upphöjs som kronan på social interaktion blir kanske egentligen inte så mycket viktigt sagt.

Konstigt

2009-01-31T11:50:00.002+01:00

Konststudenten Anna Odell låtsades vara självmordsbenägen och lurade psykakuten att lägga henne i spännbälte. Detta som en del i ett konstprojekt hon ska presentera i maj. Jag tycker det var crap. Men än mer crap tycker jag konstnärsetablissemangets sätt att förhålla sig till "verket" är. Jag tycker mig nosa upp en odör av feghet, pk-aktighet och orm (jag tycker deras argument slingrar sig så förbannat). Varför kan ingen svara på frågan: är detta bra konst? Jag för min del tycker att det är utmärkt dålig konst. Vilket jag kan argumentera för. Liksom jag kan vara kritisk mot projekt inom mitt eget skrå: det historiska forskningsfältet. Jag undrar om konst bara får vara kritisk mot omvärlden men aldrig kritisk mot sig själv.

Pladders 4

2009-01-30T22:07:00.002+01:00

4 av mina favoritprogram på TV
På spåret
På spåret
Mia & Klara
That's 70s

4 saker jag gjorde igår
Babblade med Annika och åt upp en hel del av hennes pommes frites
Ringde fastighetsskötaren och sa att det luktar gammal källare under vår diskbänk
Skrev till ett förlag att nu jävlar ska dom få en apbra bok att tjäna pengar på
Hopp-och-skuttade med Sus till 75minuterspasset jag nästan sket på mig av förra gången

4 saker jag längtar till (efter)
P (förbjudet)
Choklad (förbjudet, åtminstone i 3 veckor till)
Sängen (dom jävlarna har inte levererat sängen jag beställde i början av december. ÄN!)
Att allt ska kännas bra

4 favoritrestauranger
Papa Grappa
Libanesen på gatuplanet på Regeringsgatan 33 där jag åt mezetallrik varje dag i ett år
En restaurang på ett slott i Skottland
Nu vet jag inga fler

4 saker på min önskelista
Färre komplikationer
En massagefåtölj
Renoveringsiver
Kärlek

4 personer jag utmanar
Soffy
Semira
Häxan surtant (visste inte om det var ok att länka?)
Susatan (du är välkommen att svara i gästboken, eller på fisboken om du vill att alla ska läsa;)

Skitliv

2009-01-26T20:13:00.002+01:00

Så en dag infann det sig bara där. Skitlivet. Har inget papper i dag heller.

Till Linis

2009-01-24T10:14:00.004+01:00

Efter hundra år ungefär såg jag ditt inlägg. Varken din man eller er bil är skit. Steffe kuken däremot får man kalla skit enligt hans matte. Men tack för påminnelsen ;). Jag blev varse att jag nästan krockat båda de bilar jag har övningskört med. Er bil höll jag på att köra ner för ett stup. Igår försökte Susatan och M sig på nån slags övningskörningspepp. Dom tror att jag kommer älska att köra bil när jag väl börjar. Pyttsan. Jag kommer se det som ett straff och återigen som ett straff. Men livet ska inte vara roligt. Tydligen ska det bestå av utmaningar. Och alla vet ju att sånt är jobbigt och hemskt. Fast folk låtsas att dom älskar det. Utmaningarna alltså. Jag säger så här jag: jag hatar utmaningar men jag står mitt kast. Och då menar jag inte med liten boll.

Efter 8

2009-01-24T09:49:00.003+01:00

Eftersom vargen har lagt ner sin fettoblogg och mest skriver om träning nu för tin så kände jag mig förpliktigad att föra fanan vidare. Frukost: after egiht och te.

Helig gud

2009-01-22T22:14:00.002+01:00

Det är för bra för att vara sant. Att en kristdemokrat heter Sacrédeus. Vilket artistnamn!

Skit

2009-01-22T21:27:00.002+01:00

Var på friskis. Mot slutet av passet började det låta konstigt i magen. Kändes ont. Funderade på att släppa en fis under avslappningen men avstod då det inte kändes riktigt säkert. Väl uppe i omklädningsrummen smet jag in på första bästa toa. Satte mig. Inget papper. Upp igen, klämma åt, hålla in, huka och gå till nästa toa. Inget papper där heller. Sen bokstavligen sket jag i om det fanns papper eller inte på tredje toan. Där inne gjorde jag konst. Kan man kalla det. Men inget papper! Det var bara att acceptera otrevliga fakta och dra upp brallorna, gå ut och packa alla saker och cykla hem svettig och skitig. Längre än så blir det inte. Jag måste på toa.

TV

2009-01-21T19:24:00.002+01:00

Trots munsår och helvete tyckte dom att det passade att jag åt med en kamera i ansiktet.

CP

2009-01-20T22:59:00.002+01:00

Imorn är det dax för ny tv-inspelning. Jag har fått ett skitäckligt munsår. Och jag har inte tvättat. Herpestanten i 90-talsmode tänker inte skämmas för nåt.

Till Timo

2009-01-13T21:20:00.000+01:00

Råtta på gården

Integritet

2009-01-11T11:36:00.004+01:00

Ibland känner jag mig verkligen som en gammal tant. Som en sån som slår efter uprrörande beteenden med en liten hård handväska. Kanske inte så överraskande att Kjerstin Dellert har blivit min nya idol.

Nåja, som bloggare har jag funderat ett tag på var gränserna går mellan privat och offentligt. För tydlighetens skull: ni som har gett er tillkänna med kommentarer på den här bloggen, jag pratar inte om er. Det är oroande tendenser på nätet i stort jag spanar på.

För det första: oskicket att lägga upp bilder och filmer på andra på facebook och alla andra möjliga ställen. Jag har egentligen inte så jättemycket problem med att folk lägger upp bilder på mig. Det kanske rent av är bra för världen att se mitt riktiga jag som jag själv inte väljer att visa. Mitt riktiga jag beter sig tydligen så här: blundar, har mat i mun, ser skitnödig ut, dansar fult, vinkar uppspelt. Ja det finns ingen hejd på hur urskillningslöst osmickrande bilder folk har lagt upp på mig. Men vad händer med våra relationer när festens fuldans eller fulsång outas för alla som inte var där? Kittar det samman oss att omvärlden får se hur kul just vi hade? Eller kommer rädslan för kompispaparazzis hämma galenskaperna framöver?

För det andra: är bloggande en bra terapiform? I have no answer. Men jag värjer mig bestämt mot att man ska "skriva av sig" ångest på sin blogg. Helt enkelt för att jag tror att det gör mer skada än nytta. Jag tror tex inte att det är bra att inte veta vilka som tar del av ens svärta. Jag tror heller inte att det är bra att få kommentarer som man inte har bett om. Och till sist är det nog inte alltid bra för dem som läser om självskadebeteende, taskiga familjerelationer och annat sorgligt. Förr skrev man av sig i en dagbok. Reclaim the dagbok, säger jag. Inte bara för att jag värnar den mentala hälsan. Utan för att jag är en girig historiker som suktar efter beständiga källor.

Nya löften

2009-01-07T15:52:00.002+01:00

Vet ni hur tråkigt det är att transkribera intervjuer? Att se färg torka är mer spännande. Ja, till och med lite curling på lokal-TV vore roligare nu. Nu har jag alltså så tråkigt att jag är i stånd att lova vad som helst inför framtiden. Så här kommer löftena som gäller för 2009.

1) Lära mig skillnad på gas och broms, på riktigt. Framstår plötsligen inte som så trist i skuggan av transkriptionsarbetet. Eftersom jag köpte en bil 2008 kan det vara på sin plats att jag provhåller ratten åtminstone.

2) Göra allt för att inte bli långvarigt sjuk. En nödvändig konsekvens av att jag inte kan bli sjukförsäkrad. Så vad göra?
a) fortsätta med mina icke särskilt principfasta principer, dvs sluta äta godis, men bara för en månad, sluta dricka läsk, men bara i en månad, äta enbart ekologiskt, men bara i en månad osv. De icke principfasta principerna är till för oss som tröttnar fort. Devisen att det alltid är bättre att göra nåt än inget rules.
b) träna 3 gånger i veckan. Det ska väl inte vara så svårt. I synnerhet inte om ett pass är yoga. Skitenkelt.
c) se mer komedi. Mia & Klara, Smack the pony och That's 70s kommer att förlänga mitt liv.
d) åka utomlands och lapa lite A-vitamin (eller vad det nu är i sol)

3) Införskaffa en ny hobby. I några år har den nya hobbyn varit dans. Jag har avverkat salsa, afrikanskt och orientaliskt. Jag kan inte dansa något av det. Dax för förnyelse. Nu funderar jag på om jag ska gå en kurs i kroki, keramik eller makramé. Vad önskar ni er i födelsedagspresenter gott folk?

4) Tapetsera och måla om i sovrummet. Det har dröjt ett år nu. Jag har skaffat mig en hennafläck på väggen ovanför sängen. Det var i hopp om att skynda på processen eftersom jag trodde att jag skulle skämmas av att det ser ut som jag har torkat en näve bajs på lättast åtkomliga ställe. Tydligen skäms jag inte för nåt.

5) Måla långsidorna på gäststugan. Att vara torpägare innebär ständigt lite jobb. Men man får inte ta ut sig. Kortsidorna målades 2007. Efter två års vila bör jag ha ork att ta itu med resten av huset.

Så där ja. Det är nog allt jag hinner med i år. Nu tycker jag att alla som läser bloggen bidrar med sina löften. Det verkar vara ett smart sätt att ta reda på vilka som läser ;)

Gamla löften

2009-01-05T14:25:00.003+01:00

2008 avtackades på en lyckad fest i Fridas och Basens nya hus. Mycket mat, mycket kul och alldeles för mycket glass. Som jag fick spy upp. Och nu är det dax att följa upp hur det gick med förra årets nyårslöften.

1) Förfina mina afrikanska danssteg. Det blev det inget med. Kursen blev inställd. Men istället har jag lärt mig jucka åttor och gå som en kamel. Det skulle föreställa orientalisk dans. Som jag tappert försökte lära mig under hösten.

2) Åka till Berlin och uppträda på varitéteater. Det blev det inget med. Men jag har bjudit Fimpan på Elvis, Tina Turner, Björk, Tommy Nilsson och Jon Bon Jovi ett antal gånger under året. Den byn är dock för liten för mig. Så jag letade karaokehak i Dublin i förhoppning om vida berömmelse och för att imponera på mina stockholmska kollegor. Inget var öppet. Mission not completed. Jag får helt enkelt ta mig till Berlin i år.

3) Lära mig skillnad på gas och broms, på riktigt. Det blev det inget med. Faktum är att jag bara har övningsskört Steffe kuken en gång. Då fick Steffe nästan närkontakt med staketet. Dessvärre kvarstår alltså detta skittråkiga löfte även 2009. P.S. Steffe är en bil.

4) Åka till Italien med alla kompisarna. Det blev det inget med. Om man inte tänjer lite på definitionerna. Vilket är helt legitimt eftersom det var skottår. Därför är semester i Alperna med fotbollstokiga svenskar i vikingahjälmar ungefär detsamma som en italienresa med kompisar. Och vips så var det löftet uppfyllt!

5) Börja läsa böcker, inte glo, på tåget. Det blev av! Tack bokcirkeln!

Sjukt

2009-01-05T09:57:00.005+01:00

Jag anser mig som ganska frisk. Jag känner mig inte ett dugg sjuk faktiskt. Därför är det inte så lite provocerande när Handelsbanken Liv påstår att jag är just sjuk. Eller åtminstone inte tillräckligt frisk för att teckna en sjukförsäkring. En sån kunde vara bra att ha, tänkte jag, om jag skulle bli sjuk, vilket jag nog inte blir, eftersom nötkärnan, that's me på ett ungefär. En sån kan också vara bra att ha om man som jag till största del försörjer sig på obeskattade pengar. Betalar man inte skatt får man inte återbäring i form av sjukpenning, föräldraförsäkring, pension och annat som vi har att tacka välfärdsstaten för. Det är en enkel och rättvis ekvation.

Nu har jag råkat hamna utanför ekvationen. Då återstår den privata försäkringsmarknaden som tydligen bygger på mycket krångligare principer än välfärdsstatens. På den privata marknaden räcker det inte med att betala för att få vara med. På den privata marknaden krävs inträdesprov. Det kallas hälsodeklaration. Skitmånga papper med tråkiga frågor om hur många sjukdagar man har haft senaste året, vad man väger, när man besökte en läkare eller nån annan hälsoexpert sist osv. Som vän av ordning och ovänn av ljug svarade jag sanningenligt att jag hade besökt en kiropraktor hösten 2007. Jag fyllde till och med i att jag rökte fastän jag bestämt mig för att sluta veckan därpå. Rökningen var dock inget som Handelsbanken Liv hade något emot. Däremot var kiropraktorbesöken ett bevis på min bräckliga hälsa. Häromdagen fick jag ett brev där det stod att enligt Handlesbanken Livs riskbedömning (det du Frida ;) inte klarade inträdesprovet. Jag hade ju haft ont i nacken för ett år sedan. Jag undrar vilka Handelsbanken Liv kan försäkra egentligen. Endast supersunda 25-åringar med varierande arbetsuppgifter och aktiv fritid (formuleringar snodda från mötesplatsen), eller rena och skära lögnare?

Jag har aldrig längtat så mycket efter att få betala skatt som nu. Solidaritet skapar trygghet, säger jag och känner mig lite 70-talsvänstrig. De som förespråkar nedmontering av välfärdsstaten och privata försäkringsalternativ istället brukar använda fina ord som valmöjlighet och frihet. Under dessa paroller finns även företagens frihet att välja bort kunder. De som är för sjuka, för långsamma, för gamla, för mycket föräldrar eller de som hade ont i nacken och unnade sig lite massage för ett år sen.

Flytta hemifrån

2008-12-31T09:48:00.003+01:00

Så här på årets sista dag borde jag inte sitta och blogga. Jag borde skriva klart artikeln från helvetet som aldrig blir färdig. Klockan 13 i dag är dödslinjen har jag bestämt. Så jag har gott om tid. I går kväll var jag och Susatan på middag hos halvtyska familjen. Mycket trevligt och så gott att jag nu har pizzamage av rang. Hur den matchar nya klänningen blir årets sista överraskning.

Hur som helst, F berättade att hennes morfar, 89 bast, är ihop med en dam som kanske är 80. Hennes historia är mycket intressant. Hon är ett gammalt exempel på den nya företeelsen mambo. Hon bodde med sin mamma tills mamman dog. Det valde hon, mamman alltså, att göra vid 101 års ålder. De sov till och med i samma säng ända tills dess! Först vid 74 flyttade damen hemifrån, eller hon bodde väl kvar på samma ställe ensam. Nästa gång nån klagar på ungdomar av idag tycker jag att ni ska upplysa om hur osjälvständiga dom var förr.

Själv flyttade jag hemifrån på min 19-årsdag. Och när jag har feber vill jag att pappa ska sitta bredvid och klappa mig på pannan.

Nu hinner jag inte skriva mer 2008, så Gott Nytt År!

Hönan och ägget

2008-12-27T11:01:00.003+01:00

Jaja. Det är väl nu jag borde skriva om hur julen varit. Men jag har viktigare saker för mig. Mellandagarnas ledighet släppte vetgirigheten lös. Och det är ju pinsamt att vara 32 och inte veta detta. Detta är hur hönor och tuppar parar sig och hur ägg blir befruktade. Följande fakta behöver jag få svar på: 1) Har tuppar snopp? 2) Lägger hönor ägg mest hela tiden i brist på annat att göra eller har de cykler precis som vi? I så fall, vad gör de när de inte lägger ägg? 3) När befruktas äggen? Jag anar att min grumliga idé om att detta skedde efter att äggen låg där i nån slags korg, är helt fel.

Om ni inte svarar får jag lägga dyra slantar på 118100. Denna utomordentliga tjänst använde vi oss av igår när Susatan hävdade att nazistflaggan i Karl Bertil Johnsson julafton hade blivit bortretuscherad i år. Det verkar som om hon hade fel. Oraklena på 118100 svarade "Vad 118100 kunde se så hängde nazist-flaggan även detta år på den taxi som Karl-Bertil och hans Fader åker runt i för att be om ursäkt till de bestulna höginkomsttagarna." Att vara orakel på 118 100 måste vara världens bästa jobb. Därför är det lite synd att Skägget (äntligen en julreferens i detta mer påskaktiga inlägg, hoho) inte sjösatte sin affärsidé sms-tjänsten 100100 innan Eniro snodde hela konceptet. Då hade han kanske anställt mig. Det är lika synd som att jag inte har gjort slag i saken av mitt menskit - månadsprenumeration på bindor. Det kanske hade blivit underlivens Ellos.

Äntligen!

2008-12-21T17:31:00.002+01:00

En historiker som ständig sekreterare!!!! Peter Englund tar över efter mannen med det förskräckliga namnet, Horace, i Svenska Akademien. Jag hurrar! Fast lite trist är det ju att det aldrig blir nån kvinna. Men det är klart, det finns ju inte så många att välja på. Endast fem av de aderton ledamöterna har fitta. Varav två är lite ålderstigna (80 respektive 90 år 2009). En slutade gå på mötena 1989 (Kerstin Ekman). Kvar finns då Katarina Frostensson och Kristina Lugn. Självklart utgår jag från att dom har tillfrågats. Efter 220 års gubbvälde är det ju inte förenligt med snille och smak att inte tillämpa varannan damernas. Men damerna hade nog inte tid. Många har ont om tid.

Men det verkar inte Peter Englund ha. Hur får karln tiden att gå ihop undrar jag efter att ha läst lite på hans hemsida att han är bloggande nybliven fyrbarnsfar som är bra på att baka och som just släppt sin åttonde bok. Den, hans nya bok Stridens skönhet och sorg, ska förövrigt bli min feta julläsning. Peter Englund skriver alltid otroligt tjocka böcker verkar det som. Poltava var jättetjock vill jag minnas. Tjock bok = mycket tid. Kanske. Eller åtminstone för läsaren. Nåväl, Peter Englund har så mycket tid att han hinner intervjua sig själv på bloggen samma dag som alla medier måste ringa ner honom och fråga, fråga, fråga. Han till och med gratulerar sig själv. Är det hybris, humor eller helt ok?

Snål jul

2008-12-20T09:35:00.003+01:00

Jag har hittat ett nytt, men ytterst osäkert, sätt att införskaffa julklappar på. Tävlingar. Det slog mig just att det kan verka snålt. Nu undrar jag: är det förenat med allmänt ohyfs att ge bort klappar man har vunnit? Eller som förra året, då jag gav Susatan den där designtermosen som vi fick i julklapp från jobbet. Det höll åtminstone inte riktigt samma låga standard som när R & R fick några slags verktyg märkta Siemens av sin farbror, som jobbar på nämnda företag. Tycker jag.

Socialiseringsfis

2008-12-16T10:10:00.000+01:00

Igår åt jag julbord. Mest åt jag olika typer av majonäs och klegg. Det fanns dessutom tio olika sorters senap. Uj vad gott det var. Efter jobbet åkte jag hem till J & C. Dom heter inte jeans och clothes utan något annat. Där fick jag kulinarisk veganmiddag med mycket kål. Toksmask. Efter middagen satt J och jag och jäste i ett varsitt soffhörn och smuttade glögg. Vi pratade och det gjorde även våra magar. Bland annat pratade vi om hur jobbigt det är att vistas bland folk hela dagarna så att man måste göra inåtfisar. Detta leder inte sällan till en ballongsvälld mage när man kommer hem. Det är då man släpper socialiseringsfisen, som J så finurligt kallar det. Den som läst civiliseringsteori vet att mycket av civilisreingen har gått ut på att undantrycka och dölja det mesta som har med kroppen att göra. Enligt denna teori, som är väldigt underlig, men ibland mycket rolig, är skam bästa dressyren för en läckande och låtande kropp. Men varför biter inte skammen lika hårt överallt? Jag skäms t.ex. inte ett dugg för att rapa (även om andra nog tycker att jag borde göra det, framförallt eftersom jag rapar så otroligt högt, vilket jag själv tycker är en bedrift). Däremot kan jag inte fisa bland folk. Socialiseringsfis it is när jag kommer hem.

Jordskalv

2008-12-16T10:05:00.000+01:00

Det har varit jordskalv i Ystad. Morgon-TV har snabbt letat reda på några yra vittnen. Den intelligenta frågan "Vad var det första du tänkte?" fick ett välförtjänt svar av en tant: "Att det var katten som kräktes i min säng".

Brev till tomten

2008-12-10T18:18:00.000+01:00

Pladderpladder-Anna har utmanat mig på en önskelista. Jag vet inte riktigt vad utmaningen består i. Att komma på en önskelista? Att få den uppfylld? Att nämna tre mjuka paket man faktiskt vill ha? :) Men det är ju riktigt smart att lägga ut den på nätet. Tomten sitter väl hela nät-terna och läser. Och om inte han så kanske nån annan... Nu kör jag:

Tre hårda klappar:
1. Trimmer. För gräset. Som växer likt en ostyrig Tommy Nilsson frisyr (den han hade på 80-talet) längs staketet på torpet. Jag misstänker att en o en annan orm kan gömma sig där. Ormar ska inte ha nåt hem på min tomt, tomten!
2. Jordfräs. Nu när bästa fixarfamiljen har fixat hus ska dom få tillbaka sin jordfräs som jag har lånat i några år. Uj vad den har fräst fina land. Men nu ska den till sitt rättmätiga hem. Så då vill jag ha en jordfräs, alternativt nån som gräver landen för hand.
3. Ljus. Dom i fina färger är slut.

Tre mjuka klappar:
1. Att sängen (åh den är så mjuk o skön) jag har beställt levereras innan jul. Vilket kanske var möjligt. Och just därför inte särskilt troligt. Den ska tillverkas i Norge. Och har den norska bredden 150 cm. Jag har alltså för all framtid avsagt mig en svensk sängram.
2. En väska som man inte går bort sig i. Jag har ärvt min väska av bästa M, liksom soffbordet, en massa bestick och klockan (plus en massa andra saker, hennes gamla ögonskuggor tex). När jag fick väskan var den hel och jättefin. Men nu är det hål i fodret. Saker försvinner. Som den gången när jag var full, spydde på tåget och blev avkastad en station för sent. När jag efter mycket rabalder kom hem kunde jag inte hitta nyckeln. Började nästan tjuta av förtrytelse - hur kunde allt gå så fel? Men när jag hade tömt väskan och den fortfarande skramlade anade jag slutet på gömma-nyckel-leken. Bakom en reva i fodret fanns dom. Där har jag för övrigt även hittat ett stort hänglås och en rutten clementin.
3. En plånbok. Jag tycker att den jag har är fin men alla skrattar åt den. Vad gör det att den är en halvmeter i omkrets och att jag har en förkärlek för att spara kvitton ett år tillbaka? Och att den innehåller kort från högstadietiden?

3 viktiga klappar
1. Mys med min systerdotter.
2. Klappar från P
3. Vaccin till hela bekantskapskretsen så vi slipper influensa, kräksjuka, halstrams och förkylningar. Alla andra kan vara sjuka dock.

Jag vet ju inte hur man gör länkar, men vargen, soffy och Timo Hagström kan känna sig manade att komma ut med sina önskelistor. Fast Timo har förstås redan fått en av de viktigaste klapparna, en gratis prenumeration på Svenska Dagbladet.

Min dag

2008-12-08T20:43:00.000+01:00

Jag vet inte vad det är med mig och stress. Deadline var 17 novmeber. Det vore alltså kanske dax att hugga i. När det är för mycket slutar jag stressa och blir världens lataste istället. Lite som jag har hört händer med fåglar som blir rädda eller nåt. Då somnar dom. Det är ju största tecknet på lathet. Fast jag har inte somnat. Jag har gjort det här:

klockan ringde 6.30. Jag tyckte synd om mig själv, varför vet jag inte, och snoozade till 7. Gick upp, gjorde te och läste tidningen i över en timma. Läste dödsannonserna och vädret för att dra ut lite på det hela. Folk hade dött och vädret skulle bli grått. Sen kollade jag jobbmail. Roade mig med, helt i onödan, att läsa gamla mail jag hade fått och gamla jag hade skickat. Det var fullständigt meningslöst. Sen öppnade jag bloggen och läste den heta hetadebatten. Det var åtminstone roligt. Därefter blev jag hungrig. Jag åt smörgåstårta, som jag också åt till frukost, middag och kvällsmat igår, och till middag förrgår. Klockan hade hunnit bli 9.30 och jag hade ännu inte börjat jobba.

Men så passande. Programmet jag aldrig brukar titta på - Top Model, började på 3an. Då tittade jag på det och dog feministdöden ett antal gånger. Dom stackars fågelkropparna skulle posera i vattnet för en herrtidning. Dom såg kåta ut på ett osexuellt sätt. Efter ett tag tröttnade jag på att det var så många reklamavbrott och på att vår TV-dosa kräver wee-tennis för att byta kanal. Så i brist på annat började jag jobba. Insåg efter ett par timmar att jag behövde böcker. Skönt - då kunde man ju smita igen. Trampade till bibblan. Självklart fanns inte böckerna i hyllan fastän det stod på datorn att dom skulle vara där. Tur att jag träffade på Frida och kunde beklaga mig för henne. För annars hade jag kanske inte varit så käckt trevlig mot bibblantanten som visserligen gick och kollade i hyllan, men sen konstaterade med en axelryckning "det verkar som om dom är borta". Ska det va så här? Va va va? skulle jag kunnat sagt med min värsta Sverkerhets.

När jag kom hem var jag hungrig igen. Så då hamnade jag framför TV:n med... ja faktiskt inte smörgåstårta den här gången. Jag satt och mumsade potatisgratäng samtidigt som Ronny och Brigitta lyfte skrot på altanen i Bröllopsform. Det är väl oxå ett jävla program. För mycket postitiv coaching, för mycket avklädda medelålders par, för mycket kramar. Alltså, en främmande människa (livscoachen) som kramar en för varje framsteg. Jag gillar't inte. Jag tycker det är översitteri att krama folk i tid och otid.

Jaha, sen jobbade jag i alla fall några timmar. Fast klockan 16 var det ju That's 70s. Det är min bästa serie. Den enda jag följer. Så den var jag tvungen att se. Faktiskt. Och efter det, när jag satt och filade lite på LVU-lagstiftningens revideringar sedan 1980, ringde ninna-ninanana-boktipset och läste högt ur Volvo Lastvagnar. Det var hyseteriskt kul. Jag bestämde mig för att börja läsa boken i kväll. Jag bestämde mig även för att träna för att ge nån nyttig mening till den här dagen. Sagt och gjort. Nu sitter jag här. Med en arikel kvar att skriva, träningsverk och en bok på nattygsbordet (fast det sista är ju roligt förstås).

Imorn ska jag banne mig upp 6, och inte en minut efter 7 ska jag sitta vid datorn. Har jag sagt det här måste jag väl görat oxå. Annars - ge mig skäll tack.

Sekretess

2008-12-07T11:01:00.000+01:00

Jag är ju en nyfödd bloggare. Jag kan inte sedvanor och takt. Nu undrar jag en sak. Hur mycket får man avslöja på en blogg? Får man skriva ut namnen på sina vänner? Kan det vara farligt?

Jag lider av viss skitnödighet kring det här med nätet och, tja vad ska vi kalla det... personkopplingen. En av de gånger som jag msn-pratade med en kille som jag hade hittat på nån dejtingsida höll jag verkligen på att få sprutdiarée. Han sa sig jobba typ på FRA (obs detta var innan FRA-debatten, då knappt nån visste vad FRA var). Han hävdade att man är mycket mindre osynlig på nätet än vad man tror. Han sa att han hade tillgång till register så att han kunde kolla upp min ip-adress och var min dator befann sig, dvs räkna ut vilket hus jag satt och skrev i. Sen skickade han en sån där pratlänk (jag är verkligen inte hemma på begreppen, men ni vet videosamtal utan bild). Så pratade och pratade han oavbrutet väldigt konspiratoriskt om nedskärningarna av försvaret i en kvart. Han sket fullständigt i att jag skrev att försvaret sköt intressepilar i mitt öga, NOT. Han malde bara på med sin maniska stämma. Det var väl här nånstans det började trycka på i tarmen. Där satt jag med en främmande galning som gapade från datorn ut i mitt sovrum, och som därtill kunde lista ut var mitt sovrum finns.

För att skydda mina kära från FRA-mannen och hans gelikar har jag nu bestämt mig för att bara använda första bokstaven i deras namn. Även om jag tycker att det ser lite tråkigt ut när ens vänskapskrets från gårdagens kalas blir en formel: S+T+M+J+F+S+L+T+K+A+F+C+R+L+S+F+M= I love U

Nääääe!!!!

2008-12-06T11:13:00.000+01:00

Jag läser lite inredningsporr på morronkvisten och hoppas på lite skön inspriation. Istället är jag på väg att kräkas. Anledningen är ett hemma-hos-reportage hos dom där inredningsgubbarna Simon & Tomas som brukar göra om folks hem på det mest konstiga sätt på 3an. Härom dan såg jag när dom klädde in ett radhuskök i ek från golv till tak. Resultatet blev lyxig husvagn a la 2000. Nu ger dom mig alltså tips i tidningen. Lek med dofter, säger Simon & Tomas. "Ett doftljus som luktar våt hund, rökiga löv och läder är perfekt för en intim middag." Ouäck!!!!! Sen när blev våt hund en aptitretare? Våt hund är ju den äckligaste doften ever. Faktiskt en stor anledning till att jag inte är så förtjust i hundar. Och det hjälper inte att den våta hunden ska omges av rökiga löv och läder. Och att stämningen ska vara intim. Konstiga bilder i mitt huvud. Usch!

Storhetsvansinne

2008-12-06T10:40:00.000+01:00

Smörgåstårta är gott. Jag har gjort 3 stycken. Det kommer 15 vuxna. Räcker det?

Ordbajs

2008-12-05T14:39:00.000+01:00

Jag ska fatta mig kort. För jag hatar när folk fattar sig långt, vilket i sin tur gör att jag fattar långsamt. Idag undrar jag vad det är för navelpillare som får skriva läroböcker för studenter egentligen. Brorsan pluggar till en tenta. Jag får frågan om vad "interpersonell relation" betyder. Tja, varför inte skriva samverkan mellan människor? Varför krångla till det så förbannat? Akademin lider av krångelkomplex. Det är en saftigt jobbig åkomma och den måste bekämpas. Det är inte lätt eftersom det finns två smitthärdar. Å ena sidan herren-på-täppan-mentaliteten som innebär att man med skitkonstiga ord utestänger en massa folk från möjligheten att ifrågasätta det vi forskare sysslar med. Å andra sidan jag-är-egentligen-fejk-komplexet där osäkra forskare och studenter försöker dölja det de inte kan bakom ett berg av invecklade meningar.

Begrepp är bra. Om de ger mening åt sånt som vardagsspråket inte förmår. Men som smycken är de lika fula som för stora kulturtantsbroscher. Dessutom skaver de.