Fyra på en sal

Jag har haft olyckan att få bekanta mig med sjukhus igen. Trots all etik i sjukvården och respekt för patientens integritet tillåter arkitekturen fortfarande flerpatientsalar. När man är som mest sjuk ska man alltså tvingas lyssna till andra som är lika sjuka. Och sjuka människor ger inte ifrån sig musik direkt. Det handlar om deras klagande samtal till anhöriga, deras problem med att få upp stjärten för att kissa på ett bäcken och sedan skvalet när det lyckas, deras ajajaj och deras hulkningar och skrikkräkningar. Jag vet inte om fler är som jag, men jag känner mig nermsittad bara jag hör sjukoljud.

Och omvänt, inte kan man prata med sina anhöriga om ditt och datt utan att det är ett offentligt samtal. Allt som gäller kroppens bräcklighet och äckel sker inför öppen ridå. Eller nja, en ridå i form av landstingsskynke brukar ju dras för, men vad hjälper det.

Men hur vidrigt det än är att få in andras sjukdomar i öronen och veta att man besudlar dem med sin egen så är nog det värsta att sjukdomar också kan smitta. Och då menar jag på riktigt. På salen jag har besökt härjar magsjukan. Det spelade ingen roll att tre av de fyra inte hade fått några symptom, de blev isolerade med en vinterkräksjuk tant. Ingen får lämna salen, ingen får komma in. Det är säkert klokt på sitt sätt. Men en påtvingad kollektiv tillvaro i ett smittoträsk är ju inte hallelulja för hälsan direkt. Nu har magsjukan klubbat ner den jag älskar där inne och jag är inte barmhärtig när jag vrålar: Ge oss ensamsalar nu!

Svart och 25

Man hade ju kunnat hoppas att 2010 skulle bli ett år utan könsförnedring. Men icke. Direkt har det nya decenniet inletts med trams utan dess like. Ni förstår förstås att jag pratar om facebookplågan"vi-tjejer-som-är-så-finurliga-prövar-killarnas-nyfikenhet-och-skriver-upp-färgen-på-våra-underkläder-på-statusraden". Att horder av brudar, och en och annan kille som fått nys om experimentet, hakade på kan väl inte ha kommit som någon överraskning. Folks dumhet en masse har väl bevisats många gånger förr som när nazisterna lyckades ta över makten i Tyskland med starkt folkligt stöd 1933 eller när svenskarna ödslade nylosntrumpor på sina tv-apparater 1962.

Nu är det här inte bara dumt, det innehåller en taskig föreställning om kön oxå. Jag vet inte vad som är värst; utgångspunkten att tjejerna ska "busa" med killarna för att vara lite "crazy" och att killar av naturen är både nyfikna och blåsta på samma gång, eller att så många tjejer (och som sagt några killar) har haft den dåliga smaken att dela med sig av sina underklädskulörer. Till råga på allt har det kommit en om möjligt ännu mer intelligensbefriad uppmaning på min mail idag. I syfte att "förvirra killar" ska jag nu skriva ett tal mellan 1 och 300 på min statusrad.

Jag blir fuckning förbannad. Mänskligheten (här representerad av facebook) är på väg mot total kollaps om tillräckligt många bara gör som dom blir tillsagda. Och varför är det så mycket tjejerna mot killarna? Människorna mot djuren vore bättre. Jag hoppas att djuren vinner.

Sambo

Då jag själv har börjat grotta ner mig i det heterosexuella samboendet kan det vara på sin plats att påminna om att det finns andra samlevnadsformer. Häromdagen hörde jag om en kvinna som delade sitt liv med en fågel. Fågeln hette nåt överklassfånigt som Figge, Pompom eller Tjabo. Figge, Pompom eller Tjabo kunde prata. Han var väl papegoja eller nåt i den stilen. Kvinnan och Figge, pompom eller Tjabo gjorde det mesta tillsammans. Till exempel låg de i hennes stora säng och läste tidningen. Då kunde det hända att fågeln sa "skita" varpå kvinnan räckte sin hand utanför sängen, sträckte ut fingret så att Figge, Pompom eller Tjabo kunde promenera ut på stadiga men egentligen väldigt bräckliga fågelben och släppa sitt träck ner på golvet.

Mina tankar snurrar runt men går visst mest till Jens Orbacks mormors syster. Hon som var ihop med en häst.

Förberedelsernas tyranni

Till alla er som har väntat: Ajm back. Grattis och så vidare. Men jag är dåligt insatt. Räkna inte med upplysning och fakta. Jag har levt utan tidning och TV i tre månader nu (det är inte riktigt sant men tillräckligt sant för att vara en ursäkt).

Ändå har det inte undgått mig att en klimatkonferens pågår i Köpenhamn. Det finns säkert tusen saker att säga om den, om vädret, om isbjörnar som ensamma på ett isflak seglar iväg förutan vind. Jag säger istället: whats up med alla förberedelser? För visst var det så att Danmark har instiftat särskilda lagar för att kunna frihetsberöva människor i ett halvt dygn även om de inte är misstänkta för brott, kunna sätta folk i finkan bara för att de befunnit sig på en plats för upplopp utan att själva vara delaktiga i det, samt inrättat en burkoloni där förövarna för de nya brottsrubriceringarna kan låsas in som herrelösa katter?

Att förbereda ett ynka möte på ett sätt som i grunden rubbar demokratiska värden verkar lite aningslöst i mina ögon. Om tanken var att farbror blå blott genom sina hårdnade nypor skulle kunna skrämma jobbiga demonstranter till skötsamhet, glömde man bort farbror blås egen vilja att vara duktig pojke/flicka. När lagar och burar finns lämnas de inte oanvända. Det är en gammal sanning.

Här vill jag slänga in någon pretantiös slutkläm om förberedelsernas tyranni, så jag säger: förberedelser kan skapa tyranni. Tack och god natt!

Regimani

Igår auktionerades Bergmans bohag och behag ut. Att hylla Bergman med skamlösa överbud på menlösa saker tycks ingen skämmas för. En skitful sprattelgubbe som ett av barnbarnen gjort själv "med papper och penna" till morfar Bergman gick för 29 000 spänn.

Samma dag ser jag Tom Alandhs dokumentär om Bergmans hushållerska Anita Haglöf. Efter att ha hört Anita Haglöfs historia saknar åtminstone jag all lust att bjuda pengar på gubben Bergmans skräp. Bergman var nämligen en bortskämd snorunge utan hyfs i en gammelmans kropp. Han kunde slå i en hel värld att han till yrket var en enastående regissör. Problemet var bara att det inte var hans profession, det var hans störda personlighet. Han regisserade nämligen även sin hushållerska som han regisserade sina skådespelare. Olika exempel:

- Hans säng skulle bäddas såsom på hotell. Det var viktigt att lakanet var uppvikt exakt lika långt varje dag. Bergman föreslog att Anita Haglöf skulle markera med tusch på sin underarm hur långt det skulle vara.
- Maten skulle serveras på sekunden kl 18. När Anita Haglöf en gång hade råkat blanda vitlökssalt i köttfärssåsen istället för salt, men ändå reparerat skadan med att skicka efter ny köttfärs till Fårö, krävde Bergman en utredning av hur hon kunde vara så dum när han uttryckligen sagt att han avskydde vitlök. Dessutom blev ju middagen några minuter försenad.
- Han tålde inte ljud. Anita Haglöf fick alltid väldigt varsamt ta hand om disk och plock när Bergman var i närheten. Då hon en gång tappade ett kastrullock till marken hotade Bergman med att döda henne.

Anita Haglöf medger i dokumentären att hon var rädd för Bergman. När han var på dåligt humör kallade han kvinnan som lagade hans mat och skjortor samt städade hans hem för ynka 7000 i månaden för ragata och slyna. Anita Haglöf revolterade aldrig. Men hon slutade när Bergman krävde att hon skulle flytta till Fårö med honom permanent.

När Bergmans prylar som Anita Haglöf en gång har stått och polerat, nu säljs till hutlösa priser hoppas jag att Anita Haglöfs bok inbringar lika mycket stålar till henne. Alla lappar som Bergman skrev till henne, med budskapen "Den här osten är smaklös!" eller "Köp nya strumpor" borde vara av större kulturhistoriskt värde än en sketen sprattelgubbe. De är nämligen ett manus över den store gigantens liv.

Hyllningsallergi

Arbetsgruppen samlad. Hela dagen får ägnas åt att "prata ut". Efteråt ska alla säga vad dagen har tillfört. Det ena positiva omdömet efter det andra ramlar ur mina arbetskamraters munnar. "Stärkt, tillförsikt, en härlig grupp, skönt att vi fick den här tiden." Jag vet inte vad det är för fel på mig, men när för många tycker att något är otroligt bra, då tycker jag att det osar katt.

Samma sak på kvällen. Sus och jag bänkar oss framför Milk. Jag tycker Milk framstår som en ganska makthungrig streber som ständigt låter sig flankeras av yngre män som han kan tjäna som förebild åt. Sus ser honom som en framstående aktivist med ett gott hjärta som är öppet för alla. I filmen är han älskad av alla, så när som på alla homofober och mördaren (som troligen oxå är förälskad i honom).

Jag kan inte ställa någon annan diagnos på mig själv än hyllningsallergi. Ett halvbittert vi tål jag, men inte en inavlad hyllningskör.

Ursäkta, är ni gepard?

En okänd sydafrikanska vinner ett 800-meterslopp. Det är så otroligt att det inte kan vara sant. En sådan seger kombinerad med minimala friidrottarbröst, inte så värst ljus röst, och avsaknad av dockansikte gör det inte lätt att hävda att man är kvinna. Eller snarare så här: då måste man bevisa att man är kvinna.

Könsutredningen på Caster Semenya är en kränkning. Inte bara av henne utan i förlängningen även av oss som identifierar oss som kvinnor.

Nästa gång en okänd kille segrar stort i herrarnas kommer jag kräva en utredning: var detta en man, eller var det en gepard?